Downhill, lerfest och innebandy

I helgen gjorde jag ett fantastiskt roligt reportage åt GP. Reportaget handlar om downhill för amatörer, och självklart gav jag mig själv ut i backen för att testa.
Efter att ha spänt på mig alla tänkbara skydd och vurpat ett par gånger i liften, så började jag åka. Och det var så sjukt skoj.

Jag, som aldrig kört på heldämpat förut, fick vara med om en helt ny upplevelse. Sen var väl tekniken på den nivån att det gått snabbare att gå ner. Men vad gör det. Känner helt klart att detta är något jag måste prova igen.

Fick feeling efteråt, så jag stack upp till Skatås och röjde runt i leran i 90 minuter. Börjar bli allt mer kompis med min Focus nu, tror aldrig jag varit så nöjd med ett köp. Däremot tror jag det börjar bli dags för köp av ny cykeltröja. Den där Castelli-historien på bilden ovan börjar kännas lite… utdaterad.

Annars är det mycket innebandy på schemat nu. Två timmar träning i kväll, träningsmatch mot Surd (Tror det är Sveriges största förening för döva!) i morgon och seriepremiär mot Backa boys på lördag. Ska bli roligt, men det hade ju inte skadat om man vägde 10 kg mindre.

Krasslig

Varit halvkrasslig hela veckan. Blir inte mycket tränat med andra ord.

I går var jag och Abel och gjorde löparreportage igen. Det är ganska roligt det där, när man får springa och jobba på samma gång. Kan det inte alltid vara så? Då skulle man ju hinna med allt.

I går anmälde jag mig förresten till Cykelvasan 2013. Sub 3.30!

MTB med Johan

Introducerade min gode vän Johan till världens finaste sport igår. Han fick låna min gamla cykel (som numera är Vintercykeln med stort V) och blev trött och glad.

Det är så sjukt kul att cykla i skogen alltså. Beredd att kalla det för det bästa som finns. Det är något magiskt i att man 1) är utomhus 2) är i skogen 3) hinner röra sig över stora ytor under ett pass 4)hela tiden måste vara fokuserad, därmed kan man släppa allt annat.

Måste cykla mer, helt enkelt.

För övrigt har jag testat min nya hjälm några gånger nu. En Limar Ultralight.
Världens lättaste hjälm! Känns knappt på skallen. Rekommenderas varmt. Här ackompanjerad av en klassisk Campa-keps och en skitful jacka från Soc:

Glad kille

Mycket löpning nu

Det är mycket löpning nu. Framförallt i jobbet.

Skriver fyra löpningsrelaterade reportage för GP samtidigt. Dessutom ett om cykel. Tråkigare kan man ju ha det.

Ska delta i ett intervallpass med Gothenburg Running Club i morgon kväll. Är himla peppad faktiskt, även om jag lär vara långsammast i hela gruppen. Missar tyvärr veckans innebandyträning men det blir ju ganska mycket av den varan ändå.

Planen för veckans träning:
Måndag: Gym
Tisdag: Intervallöpning
Onsdag: Cykel, mtb eller racer
Torsdag: Vila
Fredag:Gym eller distanslöpning
Lördag: Gym
Söndag: Bakfylla (inflyttningsfest på lördag!)

Ikväll ska jag fiska. Inte så tokigt.

Testat cykeln


Min lilla (eller stora) Raven 29 2.0.

Glömde skriva att jag testat cykeln nu. Den gick ju alldeles fantastiskt. Finaste och skönaste cykeln jag någonsin haft.

Men helt utan missöden gick det så klart inte.

Hade tänkt köra runt Stora och Lilla Delsjön för att bara testa cykeln lite lätt och inte skita ner mig. Men när man kommer till Skatås är det ju svårt att låta bli…

Så jag susade in på stigarna och vips var det lera upp till knäna (faktiskt var det bokstavligt talat det en gång), men med 29″-hjulen så var det ju bara att trampa på lite.
Men någonstans på styret började jag känna att det glappade som bara den vid framhjulet. Då hade snabbkopplingen fram gått upp och hjulet hängde löst. Hur det gick till vet jag inte riktigt, men jag skruvade fast den och sen satt den som en smäck resten av turen. Fick dra åt styret en extra gång också men efter att ha justerat sadelhöjd lite så tror jag att jag nu är redo att börja köra med cykeln på allvar.

Lyckades även tappa klossen på ena SPD-skon. Det var väl det värsta tänkbara ungefär. Att cykla 10 km stig på Eggbeaterpedaler utan klossar är inget jag rekommenderar.

Skulle köra en runda i går också, men eftersom vi nyligen flyttat går den mesta tiden till uppackning av flyttkartonger. Sprang 8 kilometer på kvällen istället, och för en gångs skull gjorde det inte så ont i knät. Däremot gick det förbannat långsamt, men vad kan man förvänta sig när man gått upp tio kilo på en sommar?

I kväll smäller det (förhoppningsvis)!

Till sist gick ju allt väldigt bra med XXL.

Efter att ha fått kontakt med företagets cykel- och skidansvarige hände det grejer. Hans service var fenomenal på alla vis, jag fick en Raven 29 2.0 istället och den är så sjukt snygg.

Dessvärre har jag inte hunnit testa den än. Bring krånglade massa med leveransen, men till sist dök den upp – lagom till att jag skulle åka bort en vecka. Sen var det fullt upp med flytten efter det. Men i dag hoppas jag kunna göra en liten premiärrunda. Är så himla sugen.

Återkommer!

XXL och jag = kompisar igen

Nu har det hänt lite grejer.

I förstaläget var supporten hos XXL katastrofal, men nu har de visat att de faktiskt bryr sig om kunderna.

Efter lite meck fram och tillbaka ringde XXL:s cykelansvarige upp mig. Han var himla trevlig. De beklagar så mycket och jag får en Raven 29 2.0 istället. Den skickas från Norge i dag, till Bäckebol och sen vidare till mig. Känns som en bra lösning.

Den uttänkta semestercyklingen blir inte av, men jag får ändå en bra cykel. Så nu är jag ganska nöjd ändå. Ska bli himla kul att testa, när den nu kommer.

Focus Raven 29 2.0

Att köpa cykel från XXL – inte helt enkelt.

Som ni kanske minns så var jag lyrisk för en vecka sen, efter att ha beställt en Focus Racen 29 3.0 från XXL Sport & Vildmark.

Cykeln skulle levereras inom 3-6 dagar, perfekt för mig som tänkt lägga hela semestern på att cykla.

I dag hade det gått 6 dagar, och cykeln kom med bud.

Dock var den i fel storlek.

Jag hade beställt en L, men i paketet var en M.

Jag ringer genast kundtjänst, som konstaterar att ”något blivit fel” och att de skulle undersöka vad som blivit fel. Jag svarade att det inte spelar någon roll för mig vad som blivit fel – det som är viktigt för mig är att jag får min cykel och att jag får det snabbt.

20 minuter senare ringer kundtjänst upp. Storlek L är slut på alla XXL:s lager. Jag säger att de får väl ta hem en ny då, för hos leverantören lär de väl inte vara slut.

Då möts jag av det sämsta jag hört någonsin ”Nej, vi tar inte hem enskilda cyklar. Anledningen till att vi håller låga priser är att vi gör stora beställningar”. Som att det skulle vara mitt problem. Har jag beställt en cykel så ska jag få den också.

Istället föreslår de en cykel som de menar är likvärdig. En White (deras eget märke) – som dessutom är en 26″. De tycker alltså att en 26″ är likvärdigt en 29″. Om man säljer cyklar bör man kanske ha lite bättre koll än så?

Påpekar detta för personen i telefon, som svarar ”Aha, jag har inte så bra koll på cyklar”.

Ridå.

Nu ska de kolla mer på det och återkomma.

Själv hade jag hoppats på att vara ute och cykla på Bohusleden just nu. Men det går inte, för att XXL klantar sig. Det var längesedan jag var så här ledsen. Och arg.

Fortsättning följer!

Magnus testar: Dödskrasch


Stärkt av den härliga rundan på Kuststigen bestämde jag mig för att köra lite MTB-intervaller. Har en bra intervallbana på Orust som brukar ta ungefär 10 minuter per varv. Taggad som satan satte jag igång, hann få igång ett skitbra flow.

Sen sa det pang.

Synd satan för jag hade nog en bra intervalltid på gång. Jag vet inte riktigt vad som hände, men en dödskrasch var det. Jag tror ungefär som följer:
Jag kommer in i en kurva med mycket hög fart. Inser att farten är lite för hög för kurvan, som är 90 grader och har lösgrus. Börjar således bromsa kraftigt. Precis innan kurvan är en ganska brant sluttning, och förmodligen har jag haft för mycket framåtvikt samtidigt som jag tokbromsat nerför en sluttning.

Nybörjarmisstag månne, men satan vad ont det gjorde. Landade på skallen eller på näsan, jag har ingen aning. Men det var blod och prylar överallt när jag försökte ställa mig på benen igen.

Det blödde lite ur näsa och mun. Klarade dock tänderna, vilket väl får anses vara tur i oturen. Munnen fick en rejäl smäll så min första tanke när jag låg med ansiktet i gruset var att jag nu var utan framtänder.


Cykeln klarade sig bra, men näsan fick en rejäl smäll. Den verkar dock inte blivit bruten, bara lite svullen. Fått en rejäl blåtira också. I kraschen lossnade ena näsvingen på mina Shimano-brillor och sen måste de ha tryckts till mot ögat på något vänster. Kan man köpa nya såna gummigrejer separat?


Hjälmen sprack i kraschen. Lite otäckt. Och drygt att tjacka ny. Var himla nöjd med denna, en Giro Monza.

I morgon börjar jag årets sommarvikariat på GP Nöje, återstår väl att se om de släpper ut mig på några intervjuer. Ser ju ut som en boxare just nu.

Landade för övrigt med fejjan mittemellan dessa två. Tur, som sagt.

Magnus testar: Mountainbike på Kuststigen

Den senaste tiden har jag ju gjort det till min grej att testcykla diverse vandringsleder. Under midsommarveckan var jag på Orust så då slog det mig att det efter Bohusleden och Paradiset nu var dags för Kuststigen.

Det var varmt men full storm så dagen till ära blev det kort-kort och vindväst. Peppen var hög!

Planen var att cykla från Ellös till Göksäter. Riktigt så blev det inte, men nästan. Hittade efter en stund infarten till leden, vilket inte var helt lätt. Vi talar om en led som börjar i meterhögt gräs (hemskt att ta sig genom med kortbyxor pga fästingar), bara att kötta igenom för att komma in i skogen. Väl där var det fet klättring som gällde. Klättring, till fot alltså. Käpprätt uppåt, stenar, buskar och skit överallt.

Men så småningom planade det ut och blev ganska cykelbart. Bortsett från några enorma träd som låg över stigen, lite trasiga spänger, myrstackar och annat bös så var det en härlig runda.

Efter ett tag anslöt jag till en annan stig, Kulturstigen Svens altare. Den här stigen var väl ungefär 20 gånger bättre. Snabbåkt och de hinder som uppstod klarade 29-tummaren utan problem. Så om man vill cykla ellös-göksäter så rekommenderar jag att man istället åker in på stigen lite längre norrut, vid skyltning mot Svens Altare. På denna lilla skogsväg mötte jag tyvärr också en orm, modell större. Inspekterade den inte särskilt noga, så jag vet inte om det var snok eller huggorm eller annat, men äckligt var det. Men gött med lite maxpuls på träningen.

Till sist hittade jag det omtalade altaret. Det var ett utsiktstorn på fyra våningar. Klättrade upp och åt en bar. Tog några bilder på utsikten men de blev rätt intetsägande, så jag besparar er från dem.

Sen fortsatte jag mot Göksäter. Här var stigen inte riktigt lika bra, men fortfarande helt okej. Bland annat fick man forcera det här trialhindret.

Sen började energin, trots intag av bar och sportdryck, att ta slut. Solen gassade på rätt bra och all dricka var slut. Tänkte kämpa på ett tag till, men efter en grande felkörning på några kilometer bestämde jag mig för att avbryta rundan i förtid. Rullade hemöver men fick åtminstone ihop tre timmar och 46 kilometer åkning.

Fina småvägar att rulla hem på.

Hittade lite kossor. Såg glad ut men energin var egentligen helt slut och allt var skit.

Efteråt gjorde jag en stor upptäckt! Cykelbrännan är på gång!

Passet på Garmin:

 

 

29er – igen!

Jag ska ha en veckas semester innan jag börjar jobba på GP efter midsommar. Delar av den veckan kommer jag att tillbringa på Orust, för att ta det lugnt och ha det gött.

Och för att cykla 29er.

Lånade ju pappas 29tummare det för ett tag sedan, och blev helt lyrisk över upplevelsen. Min gamla gamla Cyclepro börjar ju bli sämre och sämre så det är nog inte helt otänkbart att jag kittar upp med en Cube snart Hade varit finfint med en 29″ på Finnmarksturen i höst.

En Cube Reaction 29 GTC PRO får man för strax över 16 000 hos Pedalogerna, och riktar man blicken mot Tyskland kan man få den ännu billigare. Mycket cykel för pengarna! Ska bara komma på hur jag ska finansiera den.

 

Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet:

 

 

Dagens hån

Var på gymmet på förmiddagen och körde ett komprimerat pass. Först tre kilometer på löpbandet på rätt fin tid. 11.11, vilket ger 3.45 i snitt. Gott så. Sen en halvtimme styrka, men det var inget att skriva hem om.

Men dagens sjukaste grej hände i omklädningsrummet när jag hade duschat. En äldre herre kommer fram till mig och säger ”du, jag måste fråga dig – hur kommer det sig att du är så solbränd i nacken?”

Till saken hör att jag i söndags var på loppis i Majorna och gick runt i linne i gassande sol i fem timmar. Så när jag kom hem sved det rätt ordentligt, sedan dess har jag varit knallröd och nu kan man säga att jag byter ut det översta hudlagret.

Hursomhelst, jag förklarade detta för farbrorn. Då säger han så här:

”Ahaaa. Ja, först tänkte jag: han kanske är cyklist – sen kollade jag på dina ben och insåg att nej, det kan du ju inte vara.”

Ridå.

När vi ändå är igång på hånande grejer. Läste Emil Lindgrens blogg. Han länkade till en artikel hos min gamla arbetsgivare DT – där han i en intervju säger ”anledningen till att vi blivit bra är, tror jag, att vi hade Dalaserien när vi var små”.

Då kan jag ju bara flika in att jag också harvade i den där Dalaserien varje vecka. Inte är jag bra idag för det. Kanske har det att göra med att jag kom typ sist varje gång.

Men det är ju en annan historia.

Innebandy som pulsträning ?

Jag har ett litet problem i min träning. Eller ett problem är väl kanske att ta i, men hur som helst så tränar jag ganska mycket olika saker. Jag springer, cyklar landsväg, cyklar mountainbike, går på gym, spelar innebandy och försöker även få till någon badmintonmatch mellan varven.

Det är ju roligt med variation så klart, men samtidigt brukar man ju säga att man blir bra på det man tränar på – vilket skulle kunna vara förklaringen till att jag är ungefär lika dålig på alla sakerna jag håller på med. Men det är ändå roligt med alltihop så jag kommer nog inte sluta med något.

Men senaste tiden har jag funderat lite på om inte innebandyn är rätt bra för konditionsidrotten ändå. I långa perioder ligger jag i pulszoner som ofta är högre än vad jag uppnår på cykeln, och ofta även högre än löparpulsen. Jag tränar ofta ensam och att då få till pass där man länge ligger högt i puls brukar jag tyvärr tycka är svårt. På tävling går det rätt bra men på träning är det desto svårare. Men på innebandyn ligger jag däruppe och matar på ganska länge. Dessutom springer man ju så fort man kan när man jagar bollen, så i någon mening borde det väl fungera som intervallträning.

Har känt mig lite seg den här veckan med dåliga pass som följd, men har åtminstone både spelat innebandy och cyklat. I måndags var det 90 minuter innebandy på schemat. Hade lite dålig motivation och var väl lite slö, men tycker ändå grafen är rätt fin. Många minuter med hög puls. Måste införskaffa lite grafer från träningspass där jag tagit i ännu mer.

Ska väl poängteras igen att det här inte var något vidare pass. Men det som intresserar mig är att det blir ganska tydliga intervaller som snabbt går upp i puls och sen sjunker när man går för byte. Många intervaller och hög puls. Borde inte det vara ganska bra träning ändå?

Om vi jämför med en graf från gårdagens cykelrunda. Lyckades hålla rätt bra puls i mitten när jag matade på, sen är det egentligen bara några toppar när mina klena ben säckade ihop i några stigningar. Å andra sidan är det väl svårt att ligga på hög puls när man är ute och harvar ensam på kuperade vägar och aldrig kört ett tempo i hela sitt liv.

Men för att återgå till huvudfrågan. Det jag funderar på är om innebandyn är bra som pulsträning – kommer den på något sätt förbättra mina resultat som löpare och cyklist? Eller är det bara slöseri med tid – som jag istället borde lägga i elljusspåret?

Kom gärna med input!