Krasslig

Varit halvkrasslig hela veckan. Blir inte mycket tränat med andra ord.

I går var jag och Abel och gjorde löparreportage igen. Det är ganska roligt det där, när man får springa och jobba på samma gång. Kan det inte alltid vara så? Då skulle man ju hinna med allt.

I går anmälde jag mig förresten till Cykelvasan 2013. Sub 3.30!

MTB med Johan

Introducerade min gode vän Johan till världens finaste sport igår. Han fick låna min gamla cykel (som numera är Vintercykeln med stort V) och blev trött och glad.

Det är så sjukt kul att cykla i skogen alltså. Beredd att kalla det för det bästa som finns. Det är något magiskt i att man 1) är utomhus 2) är i skogen 3) hinner röra sig över stora ytor under ett pass 4)hela tiden måste vara fokuserad, därmed kan man släppa allt annat.

Måste cykla mer, helt enkelt.

För övrigt har jag testat min nya hjälm några gånger nu. En Limar Ultralight.
Världens lättaste hjälm! Känns knappt på skallen. Rekommenderas varmt. Här ackompanjerad av en klassisk Campa-keps och en skitful jacka från Soc:

Glad kille

Magnus testar: Göteborg Running Club

Göteborg Running Club

I går var en bra dag på jobbet. Fick träna och jobba samtidigt.

Anledningen var att jag skriver ett längre reportage för GP om grupplöpning kontra springa ensam. Så jag och den eminente fotografen Erik Abel snörade på oss löparskorna och hängde med Göteborg Running Club på ett 80-minuterspass.

Nu ska jag inte skriva för mycket om det innan texten gått i tryck, men jag kan verkligen rekommendera Göteborg Running Club. Vi körde uppvärmning, löpskolning, backintervaller och styrka. Skitkul och dödsjobbigt. Känns rätt bra i benen idag…

Kommer helt klart vara med fler gånger. Dessvärre krockar det med innebandyträningarna, men det får man väl lösa på nåt sätt.

Håll utkik efter reportaget! Det kommer i oktober om allt går som det ska.

Mycket löpning nu

Det är mycket löpning nu. Framförallt i jobbet.

Skriver fyra löpningsrelaterade reportage för GP samtidigt. Dessutom ett om cykel. Tråkigare kan man ju ha det.

Ska delta i ett intervallpass med Gothenburg Running Club i morgon kväll. Är himla peppad faktiskt, även om jag lär vara långsammast i hela gruppen. Missar tyvärr veckans innebandyträning men det blir ju ganska mycket av den varan ändå.

Planen för veckans träning:
Måndag: Gym
Tisdag: Intervallöpning
Onsdag: Cykel, mtb eller racer
Torsdag: Vila
Fredag:Gym eller distanslöpning
Lördag: Gym
Söndag: Bakfylla (inflyttningsfest på lördag!)

Ikväll ska jag fiska. Inte så tokigt.

XXL och jag = kompisar igen

Nu har det hänt lite grejer.

I förstaläget var supporten hos XXL katastrofal, men nu har de visat att de faktiskt bryr sig om kunderna.

Efter lite meck fram och tillbaka ringde XXL:s cykelansvarige upp mig. Han var himla trevlig. De beklagar så mycket och jag får en Raven 29 2.0 istället. Den skickas från Norge i dag, till Bäckebol och sen vidare till mig. Känns som en bra lösning.

Den uttänkta semestercyklingen blir inte av, men jag får ändå en bra cykel. Så nu är jag ganska nöjd ändå. Ska bli himla kul att testa, när den nu kommer.

Focus Raven 29 2.0

Att köpa cykel från XXL – inte helt enkelt.

Som ni kanske minns så var jag lyrisk för en vecka sen, efter att ha beställt en Focus Racen 29 3.0 från XXL Sport & Vildmark.

Cykeln skulle levereras inom 3-6 dagar, perfekt för mig som tänkt lägga hela semestern på att cykla.

I dag hade det gått 6 dagar, och cykeln kom med bud.

Dock var den i fel storlek.

Jag hade beställt en L, men i paketet var en M.

Jag ringer genast kundtjänst, som konstaterar att ”något blivit fel” och att de skulle undersöka vad som blivit fel. Jag svarade att det inte spelar någon roll för mig vad som blivit fel – det som är viktigt för mig är att jag får min cykel och att jag får det snabbt.

20 minuter senare ringer kundtjänst upp. Storlek L är slut på alla XXL:s lager. Jag säger att de får väl ta hem en ny då, för hos leverantören lär de väl inte vara slut.

Då möts jag av det sämsta jag hört någonsin ”Nej, vi tar inte hem enskilda cyklar. Anledningen till att vi håller låga priser är att vi gör stora beställningar”. Som att det skulle vara mitt problem. Har jag beställt en cykel så ska jag få den också.

Istället föreslår de en cykel som de menar är likvärdig. En White (deras eget märke) – som dessutom är en 26″. De tycker alltså att en 26″ är likvärdigt en 29″. Om man säljer cyklar bör man kanske ha lite bättre koll än så?

Påpekar detta för personen i telefon, som svarar ”Aha, jag har inte så bra koll på cyklar”.

Ridå.

Nu ska de kolla mer på det och återkomma.

Själv hade jag hoppats på att vara ute och cykla på Bohusleden just nu. Men det går inte, för att XXL klantar sig. Det var längesedan jag var så här ledsen. Och arg.

Fortsättning följer!

Ny cykel och nytt liv

Här har det inte hänt så mycket sedan midsommar. Efter dödskraschen blev jag lite spak och tappade motivationen något. Dessutom började jag jobba som en tok, så den senaste månaden har jag mest jobbat och sovit. För att toppa det har jag dessutom fått någon form av löparknä. Utsidan av vänster knä gör ont så fort jag försöker springa. Försöker bota det med stretching men det går lite segt. Istället har jag tröstätit ganska mycket lösgodis. Och glass. Har lyckats med konststycket att nå upp i typ sex extra sommarkilon.

Men nu är det slut på det!

I söndags beställde jag en ny cykel, som snart levereras.

En Focus Raven 29 3.0. Känns helrätt och jag är sjukt peppad. Behöver en ny hjälm bara, eftersom jag kraschade sönder den förra.
Focus Raven 29 3.0

All info om cykeln här.

Nästa vecka börjar det nya livet. Diet och hård träning. 1 september blir jag sambo och hösten kommer bli perfekt.

Magnus testar: Dödskrasch


Stärkt av den härliga rundan på Kuststigen bestämde jag mig för att köra lite MTB-intervaller. Har en bra intervallbana på Orust som brukar ta ungefär 10 minuter per varv. Taggad som satan satte jag igång, hann få igång ett skitbra flow.

Sen sa det pang.

Synd satan för jag hade nog en bra intervalltid på gång. Jag vet inte riktigt vad som hände, men en dödskrasch var det. Jag tror ungefär som följer:
Jag kommer in i en kurva med mycket hög fart. Inser att farten är lite för hög för kurvan, som är 90 grader och har lösgrus. Börjar således bromsa kraftigt. Precis innan kurvan är en ganska brant sluttning, och förmodligen har jag haft för mycket framåtvikt samtidigt som jag tokbromsat nerför en sluttning.

Nybörjarmisstag månne, men satan vad ont det gjorde. Landade på skallen eller på näsan, jag har ingen aning. Men det var blod och prylar överallt när jag försökte ställa mig på benen igen.

Det blödde lite ur näsa och mun. Klarade dock tänderna, vilket väl får anses vara tur i oturen. Munnen fick en rejäl smäll så min första tanke när jag låg med ansiktet i gruset var att jag nu var utan framtänder.


Cykeln klarade sig bra, men näsan fick en rejäl smäll. Den verkar dock inte blivit bruten, bara lite svullen. Fått en rejäl blåtira också. I kraschen lossnade ena näsvingen på mina Shimano-brillor och sen måste de ha tryckts till mot ögat på något vänster. Kan man köpa nya såna gummigrejer separat?


Hjälmen sprack i kraschen. Lite otäckt. Och drygt att tjacka ny. Var himla nöjd med denna, en Giro Monza.

I morgon börjar jag årets sommarvikariat på GP Nöje, återstår väl att se om de släpper ut mig på några intervjuer. Ser ju ut som en boxare just nu.

Landade för övrigt med fejjan mittemellan dessa två. Tur, som sagt.

Magnus testar: Mountainbike på Kuststigen

Den senaste tiden har jag ju gjort det till min grej att testcykla diverse vandringsleder. Under midsommarveckan var jag på Orust så då slog det mig att det efter Bohusleden och Paradiset nu var dags för Kuststigen.

Det var varmt men full storm så dagen till ära blev det kort-kort och vindväst. Peppen var hög!

Planen var att cykla från Ellös till Göksäter. Riktigt så blev det inte, men nästan. Hittade efter en stund infarten till leden, vilket inte var helt lätt. Vi talar om en led som börjar i meterhögt gräs (hemskt att ta sig genom med kortbyxor pga fästingar), bara att kötta igenom för att komma in i skogen. Väl där var det fet klättring som gällde. Klättring, till fot alltså. Käpprätt uppåt, stenar, buskar och skit överallt.

Men så småningom planade det ut och blev ganska cykelbart. Bortsett från några enorma träd som låg över stigen, lite trasiga spänger, myrstackar och annat bös så var det en härlig runda.

Efter ett tag anslöt jag till en annan stig, Kulturstigen Svens altare. Den här stigen var väl ungefär 20 gånger bättre. Snabbåkt och de hinder som uppstod klarade 29-tummaren utan problem. Så om man vill cykla ellös-göksäter så rekommenderar jag att man istället åker in på stigen lite längre norrut, vid skyltning mot Svens Altare. På denna lilla skogsväg mötte jag tyvärr också en orm, modell större. Inspekterade den inte särskilt noga, så jag vet inte om det var snok eller huggorm eller annat, men äckligt var det. Men gött med lite maxpuls på träningen.

Till sist hittade jag det omtalade altaret. Det var ett utsiktstorn på fyra våningar. Klättrade upp och åt en bar. Tog några bilder på utsikten men de blev rätt intetsägande, så jag besparar er från dem.

Sen fortsatte jag mot Göksäter. Här var stigen inte riktigt lika bra, men fortfarande helt okej. Bland annat fick man forcera det här trialhindret.

Sen började energin, trots intag av bar och sportdryck, att ta slut. Solen gassade på rätt bra och all dricka var slut. Tänkte kämpa på ett tag till, men efter en grande felkörning på några kilometer bestämde jag mig för att avbryta rundan i förtid. Rullade hemöver men fick åtminstone ihop tre timmar och 46 kilometer åkning.

Fina småvägar att rulla hem på.

Hittade lite kossor. Såg glad ut men energin var egentligen helt slut och allt var skit.

Efteråt gjorde jag en stor upptäckt! Cykelbrännan är på gång!

Passet på Garmin:

 

 

29er – igen!

Jag ska ha en veckas semester innan jag börjar jobba på GP efter midsommar. Delar av den veckan kommer jag att tillbringa på Orust, för att ta det lugnt och ha det gött.

Och för att cykla 29er.

Lånade ju pappas 29tummare det för ett tag sedan, och blev helt lyrisk över upplevelsen. Min gamla gamla Cyclepro börjar ju bli sämre och sämre så det är nog inte helt otänkbart att jag kittar upp med en Cube snart Hade varit finfint med en 29″ på Finnmarksturen i höst.

En Cube Reaction 29 GTC PRO får man för strax över 16 000 hos Pedalogerna, och riktar man blicken mot Tyskland kan man få den ännu billigare. Mycket cykel för pengarna! Ska bara komma på hur jag ska finansiera den.

 

Sub40: status just nu

Sprang i orange igår för att hedra Holland efter EM-fiaskot.

Nu har Sub40bloggen funnits ett tag och det är väl kanske dags att uppdatera läget.

Just nu är jag väl ganska långt ifrån Sub40 på milen. Det är såklart svårt att spekulera i, men jag skulle gissa att om jag sprang ett platt 10km-lopp om ett par veckor så skulle jag klara det på någonstans 41.30-42 minuter. Vilket väl är rätt bra, men samtidigt har jag en bit kvar till sub40.

Men skam den som ger sig! Jag är övertygad om att jag kommer klara det, frågan är bara när.

Just nu cyklar jag mest, varpå löpträningen blir något lidande. Jag skulle tro att jag når sub40 någon gång nästa vår. Springer i dagsläget 2-3 pass i veckan, vilket man väl inte direkt blir världsmästare på. Men inte blir man tjock soffpotatis heller, så det är ju skönt.

För att nå sub40 har jag insett att jag behöver göra några saker:

  • Träna mer löpning. Kanske rätt obvious, tränar man mycket löpning så blir man en bättre löpare. Men det är lätt att löpningen får stryka på foten när man vill träna massa annat också.
  • Mer genomtänkta pass. Min plan för hösten/vintern är att göra tre bra löppass i veckan. Ett intervallpass, som med upp- och nerjogg blir någonstans kring 8-10 kilometer. Ett pass på 10 km i bra fart, 4.30/km är en riktlinje. Och så ett långsamt distanspass på 15+ km. Har jag dessa pass som stommen i min träningsvecka så ska det inte vara några problem att nå sub40.
  • Mer transportlöpning. För att fylla på kroppen med många kilometer är transportlöpning oerhört tidseffektivt. Jag har ett Friskis & Svettis precis bredvid jobbet, där jag kan byta om. Att åka spårvagn till jobbet tar idag runt 20 minuter, ibland uppåt 30 i rusningstrafik. Att springa brukar ta runt 45 minuter. Tidseffektivt var ordet!
  • Gå ner i vikt. Väger idag 84 kilo, på 190 cm. Ingen övervikt, men ska man springa snabbt så underlättar det om man har en lätt kropp. 80 kilo hade varit en kul matchvikt, men jag är inte det minsta sugen på att gå på någon diet, så vi får se hur det blir med den saken.

När jag läser detta framstår sub40 som världens enklaste grej. Så nu är det väl bara att köra!

Första testet av skorna

Nu har jag äntligen testat mine Nike Lunarglide +3 för första gången. Innan fotbollen igår gav jag mig ut på en 10km-tur för första gången sedan varvet, tror jag bestämt. Gick helt klart över förväntan. Skorna kändes riktigt bra. Stabila men inte onödigt mycket dämpade. Gött. Kunde mata på rätt bra, blev inte trött i vare sig hjärta eller ben. Men så efter åtta kilometer började det strama ordentligt i höger ljumske. Kom hursomhelst i mål med 4.25 i snitt. Inget sub40 direkt, men en bra tid för att vara mig.


Lyssnade på England-Frankrike medan jag sprang.


Sen var det kompressionsstrumpor framför tv:n som gällde. Testar ett par från Gococo nu. Gillar dem. Klart mycket bättre än Nikestrumporna. Idag haltar jag lite lätt, hugger liksom i ljumsken. Men förhoppningsvis är orsaken bara att jag inte var van med de nya skorna. Men det ska jag ju bli.

I kväll kan det bli en tur på racern eller en vända på gymmet. Det återstår att se.

Gårdagens pass:

Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet:

 

 

Dagens hån

Var på gymmet på förmiddagen och körde ett komprimerat pass. Först tre kilometer på löpbandet på rätt fin tid. 11.11, vilket ger 3.45 i snitt. Gott så. Sen en halvtimme styrka, men det var inget att skriva hem om.

Men dagens sjukaste grej hände i omklädningsrummet när jag hade duschat. En äldre herre kommer fram till mig och säger ”du, jag måste fråga dig – hur kommer det sig att du är så solbränd i nacken?”

Till saken hör att jag i söndags var på loppis i Majorna och gick runt i linne i gassande sol i fem timmar. Så när jag kom hem sved det rätt ordentligt, sedan dess har jag varit knallröd och nu kan man säga att jag byter ut det översta hudlagret.

Hursomhelst, jag förklarade detta för farbrorn. Då säger han så här:

”Ahaaa. Ja, först tänkte jag: han kanske är cyklist – sen kollade jag på dina ben och insåg att nej, det kan du ju inte vara.”

Ridå.

När vi ändå är igång på hånande grejer. Läste Emil Lindgrens blogg. Han länkade till en artikel hos min gamla arbetsgivare DT – där han i en intervju säger ”anledningen till att vi blivit bra är, tror jag, att vi hade Dalaserien när vi var små”.

Då kan jag ju bara flika in att jag också harvade i den där Dalaserien varje vecka. Inte är jag bra idag för det. Kanske har det att göra med att jag kom typ sist varje gång.

Men det är ju en annan historia.