Att köpa cykel från XXL – inte helt enkelt.

Som ni kanske minns så var jag lyrisk för en vecka sen, efter att ha beställt en Focus Racen 29 3.0 från XXL Sport & Vildmark.

Cykeln skulle levereras inom 3-6 dagar, perfekt för mig som tänkt lägga hela semestern på att cykla.

I dag hade det gått 6 dagar, och cykeln kom med bud.

Dock var den i fel storlek.

Jag hade beställt en L, men i paketet var en M.

Jag ringer genast kundtjänst, som konstaterar att ”något blivit fel” och att de skulle undersöka vad som blivit fel. Jag svarade att det inte spelar någon roll för mig vad som blivit fel – det som är viktigt för mig är att jag får min cykel och att jag får det snabbt.

20 minuter senare ringer kundtjänst upp. Storlek L är slut på alla XXL:s lager. Jag säger att de får väl ta hem en ny då, för hos leverantören lär de väl inte vara slut.

Då möts jag av det sämsta jag hört någonsin ”Nej, vi tar inte hem enskilda cyklar. Anledningen till att vi håller låga priser är att vi gör stora beställningar”. Som att det skulle vara mitt problem. Har jag beställt en cykel så ska jag få den också.

Istället föreslår de en cykel som de menar är likvärdig. En White (deras eget märke) – som dessutom är en 26″. De tycker alltså att en 26″ är likvärdigt en 29″. Om man säljer cyklar bör man kanske ha lite bättre koll än så?

Påpekar detta för personen i telefon, som svarar ”Aha, jag har inte så bra koll på cyklar”.

Ridå.

Nu ska de kolla mer på det och återkomma.

Själv hade jag hoppats på att vara ute och cykla på Bohusleden just nu. Men det går inte, för att XXL klantar sig. Det var längesedan jag var så här ledsen. Och arg.

Fortsättning följer!

Magnus testar: Mountainbike på Kuststigen

Den senaste tiden har jag ju gjort det till min grej att testcykla diverse vandringsleder. Under midsommarveckan var jag på Orust så då slog det mig att det efter Bohusleden och Paradiset nu var dags för Kuststigen.

Det var varmt men full storm så dagen till ära blev det kort-kort och vindväst. Peppen var hög!

Planen var att cykla från Ellös till Göksäter. Riktigt så blev det inte, men nästan. Hittade efter en stund infarten till leden, vilket inte var helt lätt. Vi talar om en led som börjar i meterhögt gräs (hemskt att ta sig genom med kortbyxor pga fästingar), bara att kötta igenom för att komma in i skogen. Väl där var det fet klättring som gällde. Klättring, till fot alltså. Käpprätt uppåt, stenar, buskar och skit överallt.

Men så småningom planade det ut och blev ganska cykelbart. Bortsett från några enorma träd som låg över stigen, lite trasiga spänger, myrstackar och annat bös så var det en härlig runda.

Efter ett tag anslöt jag till en annan stig, Kulturstigen Svens altare. Den här stigen var väl ungefär 20 gånger bättre. Snabbåkt och de hinder som uppstod klarade 29-tummaren utan problem. Så om man vill cykla ellös-göksäter så rekommenderar jag att man istället åker in på stigen lite längre norrut, vid skyltning mot Svens Altare. På denna lilla skogsväg mötte jag tyvärr också en orm, modell större. Inspekterade den inte särskilt noga, så jag vet inte om det var snok eller huggorm eller annat, men äckligt var det. Men gött med lite maxpuls på träningen.

Till sist hittade jag det omtalade altaret. Det var ett utsiktstorn på fyra våningar. Klättrade upp och åt en bar. Tog några bilder på utsikten men de blev rätt intetsägande, så jag besparar er från dem.

Sen fortsatte jag mot Göksäter. Här var stigen inte riktigt lika bra, men fortfarande helt okej. Bland annat fick man forcera det här trialhindret.

Sen började energin, trots intag av bar och sportdryck, att ta slut. Solen gassade på rätt bra och all dricka var slut. Tänkte kämpa på ett tag till, men efter en grande felkörning på några kilometer bestämde jag mig för att avbryta rundan i förtid. Rullade hemöver men fick åtminstone ihop tre timmar och 46 kilometer åkning.

Fina småvägar att rulla hem på.

Hittade lite kossor. Såg glad ut men energin var egentligen helt slut och allt var skit.

Efteråt gjorde jag en stor upptäckt! Cykelbrännan är på gång!

Passet på Garmin:

 

 

Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet: