Magnus testar: Dödskrasch


Stärkt av den härliga rundan på Kuststigen bestämde jag mig för att köra lite MTB-intervaller. Har en bra intervallbana på Orust som brukar ta ungefär 10 minuter per varv. Taggad som satan satte jag igång, hann få igång ett skitbra flow.

Sen sa det pang.

Synd satan för jag hade nog en bra intervalltid på gång. Jag vet inte riktigt vad som hände, men en dödskrasch var det. Jag tror ungefär som följer:
Jag kommer in i en kurva med mycket hög fart. Inser att farten är lite för hög för kurvan, som är 90 grader och har lösgrus. Börjar således bromsa kraftigt. Precis innan kurvan är en ganska brant sluttning, och förmodligen har jag haft för mycket framåtvikt samtidigt som jag tokbromsat nerför en sluttning.

Nybörjarmisstag månne, men satan vad ont det gjorde. Landade på skallen eller på näsan, jag har ingen aning. Men det var blod och prylar överallt när jag försökte ställa mig på benen igen.

Det blödde lite ur näsa och mun. Klarade dock tänderna, vilket väl får anses vara tur i oturen. Munnen fick en rejäl smäll så min första tanke när jag låg med ansiktet i gruset var att jag nu var utan framtänder.


Cykeln klarade sig bra, men näsan fick en rejäl smäll. Den verkar dock inte blivit bruten, bara lite svullen. Fått en rejäl blåtira också. I kraschen lossnade ena näsvingen på mina Shimano-brillor och sen måste de ha tryckts till mot ögat på något vänster. Kan man köpa nya såna gummigrejer separat?


Hjälmen sprack i kraschen. Lite otäckt. Och drygt att tjacka ny. Var himla nöjd med denna, en Giro Monza.

I morgon börjar jag årets sommarvikariat på GP Nöje, återstår väl att se om de släpper ut mig på några intervjuer. Ser ju ut som en boxare just nu.

Landade för övrigt med fejjan mittemellan dessa två. Tur, som sagt.

Magnus testar: Mountainbike på Kuststigen

Den senaste tiden har jag ju gjort det till min grej att testcykla diverse vandringsleder. Under midsommarveckan var jag på Orust så då slog det mig att det efter Bohusleden och Paradiset nu var dags för Kuststigen.

Det var varmt men full storm så dagen till ära blev det kort-kort och vindväst. Peppen var hög!

Planen var att cykla från Ellös till Göksäter. Riktigt så blev det inte, men nästan. Hittade efter en stund infarten till leden, vilket inte var helt lätt. Vi talar om en led som börjar i meterhögt gräs (hemskt att ta sig genom med kortbyxor pga fästingar), bara att kötta igenom för att komma in i skogen. Väl där var det fet klättring som gällde. Klättring, till fot alltså. Käpprätt uppåt, stenar, buskar och skit överallt.

Men så småningom planade det ut och blev ganska cykelbart. Bortsett från några enorma träd som låg över stigen, lite trasiga spänger, myrstackar och annat bös så var det en härlig runda.

Efter ett tag anslöt jag till en annan stig, Kulturstigen Svens altare. Den här stigen var väl ungefär 20 gånger bättre. Snabbåkt och de hinder som uppstod klarade 29-tummaren utan problem. Så om man vill cykla ellös-göksäter så rekommenderar jag att man istället åker in på stigen lite längre norrut, vid skyltning mot Svens Altare. På denna lilla skogsväg mötte jag tyvärr också en orm, modell större. Inspekterade den inte särskilt noga, så jag vet inte om det var snok eller huggorm eller annat, men äckligt var det. Men gött med lite maxpuls på träningen.

Till sist hittade jag det omtalade altaret. Det var ett utsiktstorn på fyra våningar. Klättrade upp och åt en bar. Tog några bilder på utsikten men de blev rätt intetsägande, så jag besparar er från dem.

Sen fortsatte jag mot Göksäter. Här var stigen inte riktigt lika bra, men fortfarande helt okej. Bland annat fick man forcera det här trialhindret.

Sen började energin, trots intag av bar och sportdryck, att ta slut. Solen gassade på rätt bra och all dricka var slut. Tänkte kämpa på ett tag till, men efter en grande felkörning på några kilometer bestämde jag mig för att avbryta rundan i förtid. Rullade hemöver men fick åtminstone ihop tre timmar och 46 kilometer åkning.

Fina småvägar att rulla hem på.

Hittade lite kossor. Såg glad ut men energin var egentligen helt slut och allt var skit.

Efteråt gjorde jag en stor upptäckt! Cykelbrännan är på gång!

Passet på Garmin:

 

 

29er – igen!

Jag ska ha en veckas semester innan jag börjar jobba på GP efter midsommar. Delar av den veckan kommer jag att tillbringa på Orust, för att ta det lugnt och ha det gött.

Och för att cykla 29er.

Lånade ju pappas 29tummare det för ett tag sedan, och blev helt lyrisk över upplevelsen. Min gamla gamla Cyclepro börjar ju bli sämre och sämre så det är nog inte helt otänkbart att jag kittar upp med en Cube snart Hade varit finfint med en 29″ på Finnmarksturen i höst.

En Cube Reaction 29 GTC PRO får man för strax över 16 000 hos Pedalogerna, och riktar man blicken mot Tyskland kan man få den ännu billigare. Mycket cykel för pengarna! Ska bara komma på hur jag ska finansiera den.

 

Test: Cube Reaction 29 GTC PRO

Här har det inte hänt så mycket på ett tag, av flera anledningar. Jag har varit bortrest, varit utan dator och haft extremt mycket att göra på jobbet. Men jag lever. Träningen har dock varit aningen låg på sista tiden. Först var det en lugn vecka inför Göteborgsvarvet, sedan en lugn vecka efter varvet, men nu försöker jag så sakta komma igång igen. Men nu kommer jag försöka fokusera på cykel ett tag framöver.

Hur som helst, under långhelgen var jag ute och hälsade på mina föräldrar på Orust. Och där fick jag chansen att testa något jag varit sugen på länge.

29-tummare.

Pappa skaffade sig nyligen en Cube Reaction 29 GTC PRO, direktimporterad från Tyskland. Två turer hann jag med på den lilla pärlan. Det blev lite intervallkörning i skogen, totalt 6 mil eller nåt i den stilen.

Här är den lilla pärlan.

Och jävlar så roligt det var. 29-tummaren var ju precis så rolig som alla säger. Gick som en traktor genom skogen. Plöjde lerhål som en kung. Grym känsla, helt enkelt. Sen var väl baksidorna med det hela samma saker som de flesta brukar påpeka: den är lite svårare att ta sig fram med i knixiga svängar. Svängradien blir större och det hela kräver lite mer planering. Men det där är väl en vanesak tänker jag. Kändes även lite svårt när jag försökte mig på lite igångdrag i uppförsbackarna, men om det beror på cykeln eller mina klena ben låter jag vara osagt…

En sak är i alla fall klar, och det är att jag behöver en ny cykel. Min 13 år gamla 26″ håller inte riktigt måttet längre. Någon som vill sponsra? Låna ut? Leasa? Jag är öppen för förslag!

Pappa passade även på att mäta min isterbuk. Han hade läst att allt över 22 cm var livsfarligt. Jag låg precis på gränsen och har således börjat räkna ner mot en säker död.