Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet: