Premiärloppet

premiärloppet

Idag var det tävlingsdags igen. Sävedalens AIK stod som arrangör för Premiärloppet och 10 km terräng. Känslan inför den här tävlingen var lite ovan: jag var inte det minsta nervös och hade egentligen ingen aning om vad jag kunde tänkas få för tid. Detta har mest känts som ett lopp i mängden, och den föregående veckan har med mina mått mätt varit rätt hård. Långkörare MTB i söndags och   tunga distans- och intervallpass med löpning nu i veckan. I går dönade jag också av ett rejält intervallpass på cykeln, men jag trodde att benen skulle vara pigga ändå.

Det var dom också. I 500 meter. Sen började det bli jobbigt, och efter 2-3 kilometer sprutade mjölksyran genom hela kroppen typ. Benen var inte med mig alls idag och inte huvudet heller. Så fort jag började komma upp i tävlingspuls (läs: hög puls) började benen streta emot. Det gick liksom inte. Jag sjönk ihop i steget och sackade efter i stegfrekvensen. Tråkigt, eftersom steget kändes skitbra på förra löppasset. Men idag gick det helt enkelt inte att röra benen i önskvärd hastighet, så medelpulsen blev betydligt lägre än senaste gångerna jag tävlat.

Jag korsade mållinjen som 44:a (av totalt 130 eller något i den stilen), på tiden 45.39. Banan var ordentligt tuff, men jag är ändå rejält missnöjd med tiden. Förra året klarade jag det på 43.17, men då kändes det betydligt bättre.

Trist. Men det är bara att gå vidare.

Nästa tävling blir Icebug City Trail om två veckor.