Långa intervaller och minitest av Adidas Boost

mattiaså
Mattias. Foto: Christer Hedberg.

I kväll har jag tränat med den gode Mattias Åkerberg, för de flesta kanske känd som reklamare, men numera även som löparbloggare. Mattias gör ett ambitiöst försök att slå sitt 20-åriga jag på Göteborgsvarvet, och har startat en blogg för den som vill följa vägen dit. För att kunna göra det krävs att han springer varvet under 1.48 och efter att ha sprungit med honom idag är jag övertygad om att han kommer kunna klara det, han såg väldigt lätt ut i steget.

Så, hur tränade vi då?

Jo. Ett pass med långa intervaller stod på schemat. Mattias hade ett förslag på en finfin slinga, som börjar vid hållplatsen Stockholmsgatan, sen går den in på ganska avskilda bilvägar. Vips springer man förbi Munkebäcks-Ica och sen är man snart tillbaka vid startpunkten. Ett varv mäter ungefär två kilometer.

Efter en lång och bra uppvärmning drog vi igång, och sen var det 4 x 7 minuter som gällde, med tre minuters joggvila mellan varje. Vi lyckades hitta tempot väldigt bra skulle jag säga och känslan var ovanligt bra genom hela passet. Sista intervallen var ganska jobbig, men gick att genomföra utan problem. Till nästa gång ska jag försöka trissa upp tempot ytterligare några sekunder.

Detta var också första gången jag testade Adidas superhajpade sko Boost. Den ska ju ha en helt ny typ av dämpning och lite nytt kändes det faktiskt. Man liksom studsar fram på ett annat sätt. Jag återkommer när jag testat den mer, men spontant känns det som att den är lite för svag för att vara mängdträningssko åt mig som tungviktare, men för intervaller känns den lovande.

Dagens siffror:

Total distans: 12.2 km
Total tid: 1:06:46
Intervallerna (tempo, medelpuls/maxpuls, stegfrekvens):
Första: 4:22 min/km, 165/176, 86
Andra: 4:25 min/km, 172/178, 85
Tredje: 4:26 min/km, 176/180, 85
Fjärde: 4:31 min/km, 179/185, 85

I morgon kan det bli vilodag. Vi får se.

Dagens puls:

puls 12 mars

 

Mjölksyratrösklar, VO2Max + ANNAT

syrgas

I går var jag hos Mattias på Aktivitus och gjorde alla tänkbara tester. Jag kollade mjölksyratrösklar för både löpning och cykel och avslutade det hela med att dänga av ett sjuhelvetes jobbigt VO2max-test (syreupptagningsförmåga). Under VO2max-testet lyckades jag för övrigt få upp pulsen till 201. På cykel. Det har jag aldrig varit nära förut.

Jag ska inte avslöja allt för mycket om testet här och nu – det kommer i nästa veckas GP-text – men jag kan säga att det var skitkul. Är man som jag lite intresserad av träningsstatistik så är ju detta det bästa man kan göra. Nu har jag alltså värden för vid vilken puls och vilket tempo/vilken belastning min mjölksyra börjar skena. Tidigare har jag inte haft någon viktigare koll på detta, så nu känns det som att en helt ny värld öppnar sig. Spännande!

Annars så börjar jag så smått bli frisk från en seg förkylning. Tror jag. I dag avverkades 16 km i Skatås med Draken och Micke. Väldigt lugnt och behagligt tempo (5:40) och stabil puls. Vi har kört gemensamma pass sedan nyår och det känns som att det ger en ny dimension till min träning. Just distanspass är något jag nästan aldrig kört förut, både 2011 och 2012 kunde passen på 15km+ räknas på ena handens fingrar. Förhoppningsvis kan det här leda nånvart.

Vi får väl se. Nu: vindruvor.

Tillbaka på banan

gymbild

Ni kanske trodde att jag var död. Det är jag inte.

För första gången på länge har jag haft riktigt roligt på träningen och då känns det aktuellt att blogga igen.

Summerade januari idag och såg att jag nästan kom upp i 100 kilometer löpning. Det kanske inte låter så mycket för världen, men jag är väldigt nöjd. Bästa känslan var häromdagen när jag hade bestämt mig för att köra 4×4-intervaller. Jag var sådär löjligt trött efter jobbet och fick gräva riktigt djupt för att hitta energin, men när jag väl fått på mig löpkläderna var jag så sjukt sugen på löpbandet. DET är en häftig känsla.

Ska nu försöka:

1) Gå ner ett kilo i veckan fram till Göteborgsvarvet

2) Fortsätta köra minst tre löppass i veckan: ett lugnt distanspass och två fartpass.

Har förresten en annan riktigt rolig grej på gång. Mer om det framöver.

Nu kör vi (igen)!

Sub40: status just nu

Sprang i orange igår för att hedra Holland efter EM-fiaskot.

Nu har Sub40bloggen funnits ett tag och det är väl kanske dags att uppdatera läget.

Just nu är jag väl ganska långt ifrån Sub40 på milen. Det är såklart svårt att spekulera i, men jag skulle gissa att om jag sprang ett platt 10km-lopp om ett par veckor så skulle jag klara det på någonstans 41.30-42 minuter. Vilket väl är rätt bra, men samtidigt har jag en bit kvar till sub40.

Men skam den som ger sig! Jag är övertygad om att jag kommer klara det, frågan är bara när.

Just nu cyklar jag mest, varpå löpträningen blir något lidande. Jag skulle tro att jag når sub40 någon gång nästa vår. Springer i dagsläget 2-3 pass i veckan, vilket man väl inte direkt blir världsmästare på. Men inte blir man tjock soffpotatis heller, så det är ju skönt.

För att nå sub40 har jag insett att jag behöver göra några saker:

  • Träna mer löpning. Kanske rätt obvious, tränar man mycket löpning så blir man en bättre löpare. Men det är lätt att löpningen får stryka på foten när man vill träna massa annat också.
  • Mer genomtänkta pass. Min plan för hösten/vintern är att göra tre bra löppass i veckan. Ett intervallpass, som med upp- och nerjogg blir någonstans kring 8-10 kilometer. Ett pass på 10 km i bra fart, 4.30/km är en riktlinje. Och så ett långsamt distanspass på 15+ km. Har jag dessa pass som stommen i min träningsvecka så ska det inte vara några problem att nå sub40.
  • Mer transportlöpning. För att fylla på kroppen med många kilometer är transportlöpning oerhört tidseffektivt. Jag har ett Friskis & Svettis precis bredvid jobbet, där jag kan byta om. Att åka spårvagn till jobbet tar idag runt 20 minuter, ibland uppåt 30 i rusningstrafik. Att springa brukar ta runt 45 minuter. Tidseffektivt var ordet!
  • Gå ner i vikt. Väger idag 84 kilo, på 190 cm. Ingen övervikt, men ska man springa snabbt så underlättar det om man har en lätt kropp. 80 kilo hade varit en kul matchvikt, men jag är inte det minsta sugen på att gå på någon diet, så vi får se hur det blir med den saken.

När jag läser detta framstår sub40 som världens enklaste grej. Så nu är det väl bara att köra!

Första testet av skorna

Nu har jag äntligen testat mine Nike Lunarglide +3 för första gången. Innan fotbollen igår gav jag mig ut på en 10km-tur för första gången sedan varvet, tror jag bestämt. Gick helt klart över förväntan. Skorna kändes riktigt bra. Stabila men inte onödigt mycket dämpade. Gött. Kunde mata på rätt bra, blev inte trött i vare sig hjärta eller ben. Men så efter åtta kilometer började det strama ordentligt i höger ljumske. Kom hursomhelst i mål med 4.25 i snitt. Inget sub40 direkt, men en bra tid för att vara mig.


Lyssnade på England-Frankrike medan jag sprang.


Sen var det kompressionsstrumpor framför tv:n som gällde. Testar ett par från Gococo nu. Gillar dem. Klart mycket bättre än Nikestrumporna. Idag haltar jag lite lätt, hugger liksom i ljumsken. Men förhoppningsvis är orsaken bara att jag inte var van med de nya skorna. Men det ska jag ju bli.

I kväll kan det bli en tur på racern eller en vända på gymmet. Det återstår att se.

Gårdagens pass:

Innebandy som pulsträning ?

Jag har ett litet problem i min träning. Eller ett problem är väl kanske att ta i, men hur som helst så tränar jag ganska mycket olika saker. Jag springer, cyklar landsväg, cyklar mountainbike, går på gym, spelar innebandy och försöker även få till någon badmintonmatch mellan varven.

Det är ju roligt med variation så klart, men samtidigt brukar man ju säga att man blir bra på det man tränar på – vilket skulle kunna vara förklaringen till att jag är ungefär lika dålig på alla sakerna jag håller på med. Men det är ändå roligt med alltihop så jag kommer nog inte sluta med något.

Men senaste tiden har jag funderat lite på om inte innebandyn är rätt bra för konditionsidrotten ändå. I långa perioder ligger jag i pulszoner som ofta är högre än vad jag uppnår på cykeln, och ofta även högre än löparpulsen. Jag tränar ofta ensam och att då få till pass där man länge ligger högt i puls brukar jag tyvärr tycka är svårt. På tävling går det rätt bra men på träning är det desto svårare. Men på innebandyn ligger jag däruppe och matar på ganska länge. Dessutom springer man ju så fort man kan när man jagar bollen, så i någon mening borde det väl fungera som intervallträning.

Har känt mig lite seg den här veckan med dåliga pass som följd, men har åtminstone både spelat innebandy och cyklat. I måndags var det 90 minuter innebandy på schemat. Hade lite dålig motivation och var väl lite slö, men tycker ändå grafen är rätt fin. Många minuter med hög puls. Måste införskaffa lite grafer från träningspass där jag tagit i ännu mer.

Ska väl poängteras igen att det här inte var något vidare pass. Men det som intresserar mig är att det blir ganska tydliga intervaller som snabbt går upp i puls och sen sjunker när man går för byte. Många intervaller och hög puls. Borde inte det vara ganska bra träning ändå?

Om vi jämför med en graf från gårdagens cykelrunda. Lyckades hålla rätt bra puls i mitten när jag matade på, sen är det egentligen bara några toppar när mina klena ben säckade ihop i några stigningar. Å andra sidan är det väl svårt att ligga på hög puls när man är ute och harvar ensam på kuperade vägar och aldrig kört ett tempo i hela sitt liv.

Men för att återgå till huvudfrågan. Det jag funderar på är om innebandyn är bra som pulsträning – kommer den på något sätt förbättra mina resultat som löpare och cyklist? Eller är det bara slöseri med tid – som jag istället borde lägga i elljusspåret?

Kom gärna med input!

Träningsrapport

Fullt upp konstant gör att jag inte bloggar lika mycket som jag vill. Men jag lever och träningen börjar ta fart igen. Har väl ganska långt kvar till Sub40 men just nu är jag mest inne på att cykla, då det är roligt nästan varje pass. Löpning är väl roligt ungefär var tionde gång. Om jag gjorde en platt tävlingsmil på asfalt i morgon skulle jag förmodligen gå i mål på 42-43 minuter.

Träning förra veckan

Måndag: En timme gym på morgonen. Bra tryck i musklerna för en gångs skull. 25 minuter löpning på kvällen. Lyckades komma hem precis innan det började åska.

Tisdag: 1 h / 29 km cykel. Testade en ny sträcka: Kortedala – Partille – Lärjedalen – Bergsjön – Kortedala. Vilse två gånger, fick kolla på kartan, samt gå en bit pga för mycket grus. Segt.

Onsdag: 1.21h / 42 km cykel. Soligt och fint. Försökte köra mycket i bocken. Bra känsla.

Torsdag: 1 h gym på Friskis. Bra tryck.

Fredag: Vila.

Lördag: 2.5 h MTB i Skatås med Sundlo. Roligt!

Söndag: Vila. Eller: 5 timmar loppis i gassande sol i Majorna.

Totalt: 7.5 timmar. Bra för att vara mig. Gött med mycket cykel, i olika former. Ikväll blir det 90 minuter innebandy. Hoppas leder, senor och knän håller.

 

Bjuder på veckans äckligaste bild. Rakade benen lite för hastigt, något för stressad, med lite för lite rakgel (ingen) och lite för dålig hyvel. Tappade väl en del hud kan man säga.

 

Garminfil och mera varvet

Nu har jag fått in Garmindatan i datorn. Här är Göteborgsvarvsdetaljerna. Blev lite vajsing i början. Startade den för tidigt och försökte nollställa klockan direkt. Då hängde sig skiten. Tog 1.5 minut innan jag fick igång den igen. Men sen så levererade den, min lilla 310 XT.

Starten av varvet var f ö märklig. Trängde mig väl längst fram i min startgrupp, och när startskottet gick började jag väl springa på. Hade en kille bredvid mig, sen kändes det som att det var helt tomt bakom. Alla andra började i fistempo. Mycket märklig känsla att springa mer eller mindre ensam in i Slottsskogen. Att det dessutom var ont om publik gjorde att man undrade om man typ sprungit fel eller startat för tidigt. Men efter ett par hundra meter var jag ikapp alla varvet-veteranerna som startade tre minuter innan, och då insåg jag att jag var rätt. Gött.

I kväll blir det någon form av lättare träning, har ännu inte bestämt vad. Antingen rullar jag lite cykel, joggar lätt, eller tar mig till gymmet. Den som lever får se.

Post Göteborgsvarvet

Nu är Göteborgsvarvet över.

Det känns lite märkligt. Det är ändå tävlingen som varit det stora målet i min träning. Plötsligt är allt över. Och skönt är väl det.

Men för första gången på en evighet känner jag en känsla som jag nästan hunnit glömma bort.

Jag känner mig himla nöjd. Gick i mål på 1.32.12 igår, med ett snitt på 4.23/km, en tid jag nog aldrig trott att jag skulle klara. Hela tiden har jag tänkt att jag i den bästa av världar kunde gå under 1.35. Så det var ju gött.

Sammanfattning av loppet:

Jag var rejält nervös innan start. Det, i kombinatinon med att jag nog både ätit och druckit aningen för lite, var nog anledningen till att jag mådde rätt illa första 8 kilometrarna. Kände mig snurrig och illamående. Men sen, någonstans på Hisingen, började det kännas bättre. Jag trummade på i 4.25-tempo, med pulsen runt 165. Började känna mig stark. Då kände jag att det var dags att öka. Förra året gick jag i mål och kände direkt efter att jag hade mer att ge. Det skulle inte få hända igen.

Så från SVT-huset ungefär började jag öka. Sprang om massvis med människor på Göta Älvbron och fortsatte min forcering på Avenyn. Sög i mig en koffeingel vid Kungsportsplatsen och kände mig rejält stark i benen. Vid Övre Husargatan började benen segna ihop, jag petade i mig en till gel, blev påhejad av min grymma klack och sen fick pannbenet bekänna färg sista biten. Sista halvkilometern var väl kanske inte det mest graciösa löpsteget världen sett, men det gick ändå.

Mycket nöjd med min spurt sista fem kilometrarna, och framförallt mycket nöjd med insikten om att jag kanske inte är så långsam ändå. Men allra mest nöjd är jag över att jag spöade min vän, bloggprofilen Eric, med 18 sekunder. Roligt att vara så jämn med någon som man brukar träna med.

Nu blir det några dagars lätt vila, sen är det väl bara att blicka framåt. Till nästa år ska jag försöka spänna bågen ordentligt. Då siktar jag på att komma under 1.27, vilket skulle innebära nytt familjerekord. Klarar jag det kan jag lägga av med löpningen sen. Dessutom har jag ju så klart sub40 som ett stort mål. Följ mig gärna på den resan!

(Här borde min Garmin-fil ligga, men ni får hålla er tills jag hittar USB-stickan för överföring. Tror den ligger på jobbet.)

 

Snart smäller det

Om 24 timmar är jag förhoppningsvis i mål på Göteborgsvarvet. All tid fram tills dess är en ren och skär plåga.

Men i går var det hur som helst dags att hämta nummerlapp och gå på mässa. Festligt värre!

Hade med mig Draken och Micke. Det regnade så in i helvete.

Min nummerlapp var så klart på samma ställe som elitens.

Vi fick snabbt våra nummerlappar och de här nöjdingarna var därmed glada.

Göteborg Energi hade en tävling där man skulle gissa sluttid. Jag hoppades mer än vad jag gissade.

Anders Szalkai var där och höll låda.

Kittade upp med nya löparstrumpor och kompressionsstrumpor.

Och fyllde på energidepåerna lite.

I dag har jag klämt en pasta från Aldardo. Eftermiddagen har sedan kännetecknats av huvudvärk, illamående och annat nojande. Men det hör väl till.

Om någon skulle vilja bevaka mig så har jag startnummer 9136. Startgrupp 5. 13.46 går starten. Springer förmodligen i orange tröja, eftersom jag representerar Kamratföreningen Kortedalarna.

Detta om detta.

Det finns kanske lite hopp

Göteborgsvarvet kryper sig allt närmare. Två dagar kvar nu.

Ett ”lätt” katastrofpass i tisdags kväll (7km @4.50/km) gjorde att jag var nära att ställa in hela skiten. Men riktigt så långt ska vi väl inte behöva gå.

Hur som helst känns formen inte helt hundra. Stressigt satan på jobbet och hängig i kroppen. Men jag börjar ändå känna något slags hopp.

Tog mig till gymmet i går morse. Ställde mig på bandet, började köra lite i 4.10-tempo. Drog väl av 2.5 kilometer och fick ÄNTLIGEN den där känslan av att jag kunde nöta på hur länge som helst. Men jag vågade inte testa så jag stängde av bandet innan det blev jobbigt. Som en kung. Sen gymmade jag lite överkropp och hade – faktiskt! – ganska bra pang i musklerna. Det har väl inte hänt sedan Ludvikafesten 2001, ungefär. För övrigt sjukt bra det här med att gymma på förmiddagen. Man behöver bara trängas med några pensionärer (för ett tag sedan såg jag en som hade pulsband UTANPÅ sin t-shirt, det ni), så man behöver nästan aldrig vänta på att maskiner ska bli lediga. Värre är det på seneftermiddagen när gymmet invaderas av powerwalkbrudar i keps och läppglans. Inget jag kan rekommendera.

Anyway, idag känns formen åt helvete igen. Men vem hade förväntat sig något annat? Ska hämta nummerlappen i eftermiddag och köpa onödiga grejer på tillhörande löparmässan, sen blir det väl benen i högläge i kväll. I morgon blir det nog ett lugnt pass med nån liten rusch för att väcka liv i mina träpåkar till ben. Kommer nog köra utan klocka dock. Orkar inte med panikångesten det innebär att ha dåliga splittar dagen innan tävling.

Detta om detta. Bjuder på en idolbild från gymmet igår. Hur är er form inför varvet, förresten?

 

 

Läget inför varvet

På lördag är det dags för Göteborgsvarvet, det vill säga tävlingen jag tränar för hela året.

I år har jag tränat mer än någonsin. Gjort ganska bra tider för att vara mig (bland annat 21 km på träning på 1.37) och känt mig rätt rapp i steget.

Men de sista dagarna har jag känt mig sliten som fan. Och idag är jag täppt i näsan. Paniken börjar smyga sig genom hela kroppen.

Så nu återstår väl bara att se om det finns en gud eller inte. Finns det det så springer jag varvet under 1.35. Det är väl bara att hoppas.

För att hålla tankarna borta från den täppta nästan kollar jag nördiga cykelklipp. Som det här, där några amatörer blåser om Lampre-stallet. Mycket roligt.

Den här veckan blir det som sagt mycket vila, men benen ska nog få känna på några kilometer ikväll ändå. De måste ju komma ihåg att de lever.

Dagens träning

Dagens träning blev väl inte mycket att skriva hem om. Ont om tid idag och eftersom jag inte tillhör gardet som gladeligen går upp vid 6-snåret för att träna fick det bli ett kort snabbpass nere vid Kviberg. Eller, det var åtminstone tanken.

Första två kilometrarna gick väl spänstigt och bra, sen kom jag ut på asfalten. Där stormade det friskt och allt blev snabbt helvete och misär. Men det blev åtminstone 6.5 kilometer i 4.23/km att notera i dagboen.

Nu lämnar jag stan för att åka till Ale, men jag är tillbaka i morgon. Då kan det bli cykel, distanslöpning, dödsgym eller något annat helfestligt.

 

Vilodag

Inleder bloggen med att ha vilodag. Grandiost.

Men igår var jag på Friskis och slet på löpbandet. Avverkade fem stycken 1000-metersintervaller i 3.45/km-tempo. 1.5 minut vila mellan varje. Förvånansvärt pigga ben med tanke på att jag drog av tre timmar mountainbike i Skatås i onsdags.

Efter bandet lyckades jag klämma ihop 45 minuter styrka också. Tråkigt men nödvändigt.

I brist på bättre bilder får ni en bild på min pulskurva. Men man ska vara glad för det lilla.

Länk till Garmin (klicka för fullständig info):

Bloggstart

Mindre smickrande bild på mig och bloggikonen Eric från Premiärloppet i Skatås.

Då smyger vi igång mitt nya lilla projekt. Syftet med Sub40bloggen är att jag behöver en extra sporre i min träning. Plus att det är kul att få nörda lite utan att nån gnäller.Sen var jag väl i ärlighetens namn lite avundsjuk på min vän Erics löparblogg.

Bloggen kommer att handla om min träning, mina tävlingar och vägen mot mitt mål – att springa milen på 40 minuter.

Till en början har bloggen en något spartansk design, men förhoppningsvis blir det bättre snart. Måste bara få loss tid.

Men hur som helst. Nu kör vi.

Så: bokmärk sidan och häng med!