Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet:

 

 

Dagens hån

Var på gymmet på förmiddagen och körde ett komprimerat pass. Först tre kilometer på löpbandet på rätt fin tid. 11.11, vilket ger 3.45 i snitt. Gott så. Sen en halvtimme styrka, men det var inget att skriva hem om.

Men dagens sjukaste grej hände i omklädningsrummet när jag hade duschat. En äldre herre kommer fram till mig och säger ”du, jag måste fråga dig – hur kommer det sig att du är så solbränd i nacken?”

Till saken hör att jag i söndags var på loppis i Majorna och gick runt i linne i gassande sol i fem timmar. Så när jag kom hem sved det rätt ordentligt, sedan dess har jag varit knallröd och nu kan man säga att jag byter ut det översta hudlagret.

Hursomhelst, jag förklarade detta för farbrorn. Då säger han så här:

”Ahaaa. Ja, först tänkte jag: han kanske är cyklist – sen kollade jag på dina ben och insåg att nej, det kan du ju inte vara.”

Ridå.

När vi ändå är igång på hånande grejer. Läste Emil Lindgrens blogg. Han länkade till en artikel hos min gamla arbetsgivare DT – där han i en intervju säger ”anledningen till att vi blivit bra är, tror jag, att vi hade Dalaserien när vi var små”.

Då kan jag ju bara flika in att jag också harvade i den där Dalaserien varje vecka. Inte är jag bra idag för det. Kanske har det att göra med att jag kom typ sist varje gång.

Men det är ju en annan historia.

Innebandy som pulsträning ?

Jag har ett litet problem i min träning. Eller ett problem är väl kanske att ta i, men hur som helst så tränar jag ganska mycket olika saker. Jag springer, cyklar landsväg, cyklar mountainbike, går på gym, spelar innebandy och försöker även få till någon badmintonmatch mellan varven.

Det är ju roligt med variation så klart, men samtidigt brukar man ju säga att man blir bra på det man tränar på – vilket skulle kunna vara förklaringen till att jag är ungefär lika dålig på alla sakerna jag håller på med. Men det är ändå roligt med alltihop så jag kommer nog inte sluta med något.

Men senaste tiden har jag funderat lite på om inte innebandyn är rätt bra för konditionsidrotten ändå. I långa perioder ligger jag i pulszoner som ofta är högre än vad jag uppnår på cykeln, och ofta även högre än löparpulsen. Jag tränar ofta ensam och att då få till pass där man länge ligger högt i puls brukar jag tyvärr tycka är svårt. På tävling går det rätt bra men på träning är det desto svårare. Men på innebandyn ligger jag däruppe och matar på ganska länge. Dessutom springer man ju så fort man kan när man jagar bollen, så i någon mening borde det väl fungera som intervallträning.

Har känt mig lite seg den här veckan med dåliga pass som följd, men har åtminstone både spelat innebandy och cyklat. I måndags var det 90 minuter innebandy på schemat. Hade lite dålig motivation och var väl lite slö, men tycker ändå grafen är rätt fin. Många minuter med hög puls. Måste införskaffa lite grafer från träningspass där jag tagit i ännu mer.

Ska väl poängteras igen att det här inte var något vidare pass. Men det som intresserar mig är att det blir ganska tydliga intervaller som snabbt går upp i puls och sen sjunker när man går för byte. Många intervaller och hög puls. Borde inte det vara ganska bra träning ändå?

Om vi jämför med en graf från gårdagens cykelrunda. Lyckades hålla rätt bra puls i mitten när jag matade på, sen är det egentligen bara några toppar när mina klena ben säckade ihop i några stigningar. Å andra sidan är det väl svårt att ligga på hög puls när man är ute och harvar ensam på kuperade vägar och aldrig kört ett tempo i hela sitt liv.

Men för att återgå till huvudfrågan. Det jag funderar på är om innebandyn är bra som pulsträning – kommer den på något sätt förbättra mina resultat som löpare och cyklist? Eller är det bara slöseri med tid – som jag istället borde lägga i elljusspåret?

Kom gärna med input!

Träningsrapport

Fullt upp konstant gör att jag inte bloggar lika mycket som jag vill. Men jag lever och träningen börjar ta fart igen. Har väl ganska långt kvar till Sub40 men just nu är jag mest inne på att cykla, då det är roligt nästan varje pass. Löpning är väl roligt ungefär var tionde gång. Om jag gjorde en platt tävlingsmil på asfalt i morgon skulle jag förmodligen gå i mål på 42-43 minuter.

Träning förra veckan

Måndag: En timme gym på morgonen. Bra tryck i musklerna för en gångs skull. 25 minuter löpning på kvällen. Lyckades komma hem precis innan det började åska.

Tisdag: 1 h / 29 km cykel. Testade en ny sträcka: Kortedala – Partille – Lärjedalen – Bergsjön – Kortedala. Vilse två gånger, fick kolla på kartan, samt gå en bit pga för mycket grus. Segt.

Onsdag: 1.21h / 42 km cykel. Soligt och fint. Försökte köra mycket i bocken. Bra känsla.

Torsdag: 1 h gym på Friskis. Bra tryck.

Fredag: Vila.

Lördag: 2.5 h MTB i Skatås med Sundlo. Roligt!

Söndag: Vila. Eller: 5 timmar loppis i gassande sol i Majorna.

Totalt: 7.5 timmar. Bra för att vara mig. Gött med mycket cykel, i olika former. Ikväll blir det 90 minuter innebandy. Hoppas leder, senor och knän håller.

 

Bjuder på veckans äckligaste bild. Rakade benen lite för hastigt, något för stressad, med lite för lite rakgel (ingen) och lite för dålig hyvel. Tappade väl en del hud kan man säga.

 

Test: Cube Reaction 29 GTC PRO

Här har det inte hänt så mycket på ett tag, av flera anledningar. Jag har varit bortrest, varit utan dator och haft extremt mycket att göra på jobbet. Men jag lever. Träningen har dock varit aningen låg på sista tiden. Först var det en lugn vecka inför Göteborgsvarvet, sedan en lugn vecka efter varvet, men nu försöker jag så sakta komma igång igen. Men nu kommer jag försöka fokusera på cykel ett tag framöver.

Hur som helst, under långhelgen var jag ute och hälsade på mina föräldrar på Orust. Och där fick jag chansen att testa något jag varit sugen på länge.

29-tummare.

Pappa skaffade sig nyligen en Cube Reaction 29 GTC PRO, direktimporterad från Tyskland. Två turer hann jag med på den lilla pärlan. Det blev lite intervallkörning i skogen, totalt 6 mil eller nåt i den stilen.

Här är den lilla pärlan.

Och jävlar så roligt det var. 29-tummaren var ju precis så rolig som alla säger. Gick som en traktor genom skogen. Plöjde lerhål som en kung. Grym känsla, helt enkelt. Sen var väl baksidorna med det hela samma saker som de flesta brukar påpeka: den är lite svårare att ta sig fram med i knixiga svängar. Svängradien blir större och det hela kräver lite mer planering. Men det där är väl en vanesak tänker jag. Kändes även lite svårt när jag försökte mig på lite igångdrag i uppförsbackarna, men om det beror på cykeln eller mina klena ben låter jag vara osagt…

En sak är i alla fall klar, och det är att jag behöver en ny cykel. Min 13 år gamla 26″ håller inte riktigt måttet längre. Någon som vill sponsra? Låna ut? Leasa? Jag är öppen för förslag!

Pappa passade även på att mäta min isterbuk. Han hade läst att allt över 22 cm var livsfarligt. Jag låg precis på gränsen och har således börjat räkna ner mot en säker död.

Träningsvärken från helvetet

Efter Göteborgsvarvet har det inte varit speciellt roligt att gå ur sängen. Benen känns som betong. Har aldrig ens upplevt träningsvärk i närheten av denna. Varje steg jag tar hugger det till i låren och vaderna och jag vill mest falla ner i en liten hög och gråta.

Men det har jag inte tid med, så i går gav jag mig ut i Kortedalaskogarna. 30 minuters återhämtningsjogging i 5.30-fart blev det. Varje meter var ren och skär smärta. Vid branta backen vid brandstationen pep min Garminklocka plötsligt till. Den trodde att jag hade stannat.

Men nu kan det ju bara bli bättre.

I kväll blir det gym med Draken och i morgon blir det förhoppningsvis ett löppass eller något annat ovärdigt. Sen hoppas jag få låna pappas 29-tummare på Orust i två dagar. DET är jag riktigt peppad på.

Kämpa!

Garminfil och mera varvet

Nu har jag fått in Garmindatan i datorn. Här är Göteborgsvarvsdetaljerna. Blev lite vajsing i början. Startade den för tidigt och försökte nollställa klockan direkt. Då hängde sig skiten. Tog 1.5 minut innan jag fick igång den igen. Men sen så levererade den, min lilla 310 XT.

Starten av varvet var f ö märklig. Trängde mig väl längst fram i min startgrupp, och när startskottet gick började jag väl springa på. Hade en kille bredvid mig, sen kändes det som att det var helt tomt bakom. Alla andra började i fistempo. Mycket märklig känsla att springa mer eller mindre ensam in i Slottsskogen. Att det dessutom var ont om publik gjorde att man undrade om man typ sprungit fel eller startat för tidigt. Men efter ett par hundra meter var jag ikapp alla varvet-veteranerna som startade tre minuter innan, och då insåg jag att jag var rätt. Gött.

I kväll blir det någon form av lättare träning, har ännu inte bestämt vad. Antingen rullar jag lite cykel, joggar lätt, eller tar mig till gymmet. Den som lever får se.

Post Göteborgsvarvet

Nu är Göteborgsvarvet över.

Det känns lite märkligt. Det är ändå tävlingen som varit det stora målet i min träning. Plötsligt är allt över. Och skönt är väl det.

Men för första gången på en evighet känner jag en känsla som jag nästan hunnit glömma bort.

Jag känner mig himla nöjd. Gick i mål på 1.32.12 igår, med ett snitt på 4.23/km, en tid jag nog aldrig trott att jag skulle klara. Hela tiden har jag tänkt att jag i den bästa av världar kunde gå under 1.35. Så det var ju gött.

Sammanfattning av loppet:

Jag var rejält nervös innan start. Det, i kombinatinon med att jag nog både ätit och druckit aningen för lite, var nog anledningen till att jag mådde rätt illa första 8 kilometrarna. Kände mig snurrig och illamående. Men sen, någonstans på Hisingen, började det kännas bättre. Jag trummade på i 4.25-tempo, med pulsen runt 165. Började känna mig stark. Då kände jag att det var dags att öka. Förra året gick jag i mål och kände direkt efter att jag hade mer att ge. Det skulle inte få hända igen.

Så från SVT-huset ungefär började jag öka. Sprang om massvis med människor på Göta Älvbron och fortsatte min forcering på Avenyn. Sög i mig en koffeingel vid Kungsportsplatsen och kände mig rejält stark i benen. Vid Övre Husargatan började benen segna ihop, jag petade i mig en till gel, blev påhejad av min grymma klack och sen fick pannbenet bekänna färg sista biten. Sista halvkilometern var väl kanske inte det mest graciösa löpsteget världen sett, men det gick ändå.

Mycket nöjd med min spurt sista fem kilometrarna, och framförallt mycket nöjd med insikten om att jag kanske inte är så långsam ändå. Men allra mest nöjd är jag över att jag spöade min vän, bloggprofilen Eric, med 18 sekunder. Roligt att vara så jämn med någon som man brukar träna med.

Nu blir det några dagars lätt vila, sen är det väl bara att blicka framåt. Till nästa år ska jag försöka spänna bågen ordentligt. Då siktar jag på att komma under 1.27, vilket skulle innebära nytt familjerekord. Klarar jag det kan jag lägga av med löpningen sen. Dessutom har jag ju så klart sub40 som ett stort mål. Följ mig gärna på den resan!

(Här borde min Garmin-fil ligga, men ni får hålla er tills jag hittar USB-stickan för överföring. Tror den ligger på jobbet.)

 

Snart smäller det

Om 24 timmar är jag förhoppningsvis i mål på Göteborgsvarvet. All tid fram tills dess är en ren och skär plåga.

Men i går var det hur som helst dags att hämta nummerlapp och gå på mässa. Festligt värre!

Hade med mig Draken och Micke. Det regnade så in i helvete.

Min nummerlapp var så klart på samma ställe som elitens.

Vi fick snabbt våra nummerlappar och de här nöjdingarna var därmed glada.

Göteborg Energi hade en tävling där man skulle gissa sluttid. Jag hoppades mer än vad jag gissade.

Anders Szalkai var där och höll låda.

Kittade upp med nya löparstrumpor och kompressionsstrumpor.

Och fyllde på energidepåerna lite.

I dag har jag klämt en pasta från Aldardo. Eftermiddagen har sedan kännetecknats av huvudvärk, illamående och annat nojande. Men det hör väl till.

Om någon skulle vilja bevaka mig så har jag startnummer 9136. Startgrupp 5. 13.46 går starten. Springer förmodligen i orange tröja, eftersom jag representerar Kamratföreningen Kortedalarna.

Detta om detta.

Det finns kanske lite hopp

Göteborgsvarvet kryper sig allt närmare. Två dagar kvar nu.

Ett ”lätt” katastrofpass i tisdags kväll (7km @4.50/km) gjorde att jag var nära att ställa in hela skiten. Men riktigt så långt ska vi väl inte behöva gå.

Hur som helst känns formen inte helt hundra. Stressigt satan på jobbet och hängig i kroppen. Men jag börjar ändå känna något slags hopp.

Tog mig till gymmet i går morse. Ställde mig på bandet, började köra lite i 4.10-tempo. Drog väl av 2.5 kilometer och fick ÄNTLIGEN den där känslan av att jag kunde nöta på hur länge som helst. Men jag vågade inte testa så jag stängde av bandet innan det blev jobbigt. Som en kung. Sen gymmade jag lite överkropp och hade – faktiskt! – ganska bra pang i musklerna. Det har väl inte hänt sedan Ludvikafesten 2001, ungefär. För övrigt sjukt bra det här med att gymma på förmiddagen. Man behöver bara trängas med några pensionärer (för ett tag sedan såg jag en som hade pulsband UTANPÅ sin t-shirt, det ni), så man behöver nästan aldrig vänta på att maskiner ska bli lediga. Värre är det på seneftermiddagen när gymmet invaderas av powerwalkbrudar i keps och läppglans. Inget jag kan rekommendera.

Anyway, idag känns formen åt helvete igen. Men vem hade förväntat sig något annat? Ska hämta nummerlappen i eftermiddag och köpa onödiga grejer på tillhörande löparmässan, sen blir det väl benen i högläge i kväll. I morgon blir det nog ett lugnt pass med nån liten rusch för att väcka liv i mina träpåkar till ben. Kommer nog köra utan klocka dock. Orkar inte med panikångesten det innebär att ha dåliga splittar dagen innan tävling.

Detta om detta. Bjuder på en idolbild från gymmet igår. Hur är er form inför varvet, förresten?

 

 

42.7km cykel

På lördag är det dags för Göteborgsvarvet, så nu blir det inte så mycket löpning närmaste veckan. Vill vila benen i form. Men lite cykel kan man väl alltid beta av, så benen ändå får känna att de lever. Men det är ju kul för de små rackarna att slippa alla stötar från asfalten.

Efter tredje raka natten med dålig sömn kände jag mig aningen mosig men bestämde mig ändå för en fin runda jag hittat: Kortedala-Partille-Lerum-Olofstorp-Kortedala.

Första två milen gick alldeles lysande, hade bra pang i benen, solen lyste och allt var frid och fröjd. Sen började backarna upp mot Olofstorp och benen började dra ihop sig på en gång. Där dog medelhastigheten och resten av rundan gick mest ut på att ta sig i mål med någon form av värdighet kvar. Men med lite sportdryck och en bar skulle det gå. Som om döda ben inte var nog var det dessutom vidrig motvind på gamla banvallen från Gråbo, hela vägen hem till Kortedala. Men det är väl livets lott.

Solen lyste så det var väl dags att bättra på cykelbrännan. Lite för kallt för det skulle det dock visa sig.

Roliga småvägar strax innan Jonsered.

Trött Magnus.

Kör på en Planet X Pro Carbon Sram Red. Komplett med sadelväska, pump, stora flaskor och annat icke-kosher. Men jag är helnöjd. I flaskan kör jag just nu sportdryck från Squeezy. Har testat deras Energy Super Drink och är hittills nöjd. Smaken är den något annorlunda lemon/yoghurt, men det är faktiskt inte alls så dumt.

Länk till passet på Garmin:

 

Dagens träning

Dagens träning blev väl inte mycket att skriva hem om. Ont om tid idag och eftersom jag inte tillhör gardet som gladeligen går upp vid 6-snåret för att träna fick det bli ett kort snabbpass nere vid Kviberg. Eller, det var åtminstone tanken.

Första två kilometrarna gick väl spänstigt och bra, sen kom jag ut på asfalten. Där stormade det friskt och allt blev snabbt helvete och misär. Men det blev åtminstone 6.5 kilometer i 4.23/km att notera i dagboen.

Nu lämnar jag stan för att åka till Ale, men jag är tillbaka i morgon. Då kan det bli cykel, distanslöpning, dödsgym eller något annat helfestligt.

 

Vilodag

Inleder bloggen med att ha vilodag. Grandiost.

Men igår var jag på Friskis och slet på löpbandet. Avverkade fem stycken 1000-metersintervaller i 3.45/km-tempo. 1.5 minut vila mellan varje. Förvånansvärt pigga ben med tanke på att jag drog av tre timmar mountainbike i Skatås i onsdags.

Efter bandet lyckades jag klämma ihop 45 minuter styrka också. Tråkigt men nödvändigt.

I brist på bättre bilder får ni en bild på min pulskurva. Men man ska vara glad för det lilla.

Länk till Garmin (klicka för fullständig info):

Bloggstart

Mindre smickrande bild på mig och bloggikonen Eric från Premiärloppet i Skatås.

Då smyger vi igång mitt nya lilla projekt. Syftet med Sub40bloggen är att jag behöver en extra sporre i min träning. Plus att det är kul att få nörda lite utan att nån gnäller.Sen var jag väl i ärlighetens namn lite avundsjuk på min vän Erics löparblogg.

Bloggen kommer att handla om min träning, mina tävlingar och vägen mot mitt mål – att springa milen på 40 minuter.

Till en början har bloggen en något spartansk design, men förhoppningsvis blir det bättre snart. Måste bara få loss tid.

Men hur som helst. Nu kör vi.

Så: bokmärk sidan och häng med!