Ny cykel och nytt liv

Här har det inte hänt så mycket sedan midsommar. Efter dödskraschen blev jag lite spak och tappade motivationen något. Dessutom började jag jobba som en tok, så den senaste månaden har jag mest jobbat och sovit. För att toppa det har jag dessutom fått någon form av löparknä. Utsidan av vänster knä gör ont så fort jag försöker springa. Försöker bota det med stretching men det går lite segt. Istället har jag tröstätit ganska mycket lösgodis. Och glass. Har lyckats med konststycket att nå upp i typ sex extra sommarkilon.

Men nu är det slut på det!

I söndags beställde jag en ny cykel, som snart levereras.

En Focus Raven 29 3.0. Känns helrätt och jag är sjukt peppad. Behöver en ny hjälm bara, eftersom jag kraschade sönder den förra.
Focus Raven 29 3.0

All info om cykeln här.

Nästa vecka börjar det nya livet. Diet och hård träning. 1 september blir jag sambo och hösten kommer bli perfekt.

Sub40: status just nu

Sprang i orange igår för att hedra Holland efter EM-fiaskot.

Nu har Sub40bloggen funnits ett tag och det är väl kanske dags att uppdatera läget.

Just nu är jag väl ganska långt ifrån Sub40 på milen. Det är såklart svårt att spekulera i, men jag skulle gissa att om jag sprang ett platt 10km-lopp om ett par veckor så skulle jag klara det på någonstans 41.30-42 minuter. Vilket väl är rätt bra, men samtidigt har jag en bit kvar till sub40.

Men skam den som ger sig! Jag är övertygad om att jag kommer klara det, frågan är bara när.

Just nu cyklar jag mest, varpå löpträningen blir något lidande. Jag skulle tro att jag når sub40 någon gång nästa vår. Springer i dagsläget 2-3 pass i veckan, vilket man väl inte direkt blir världsmästare på. Men inte blir man tjock soffpotatis heller, så det är ju skönt.

För att nå sub40 har jag insett att jag behöver göra några saker:

  • Träna mer löpning. Kanske rätt obvious, tränar man mycket löpning så blir man en bättre löpare. Men det är lätt att löpningen får stryka på foten när man vill träna massa annat också.
  • Mer genomtänkta pass. Min plan för hösten/vintern är att göra tre bra löppass i veckan. Ett intervallpass, som med upp- och nerjogg blir någonstans kring 8-10 kilometer. Ett pass på 10 km i bra fart, 4.30/km är en riktlinje. Och så ett långsamt distanspass på 15+ km. Har jag dessa pass som stommen i min träningsvecka så ska det inte vara några problem att nå sub40.
  • Mer transportlöpning. För att fylla på kroppen med många kilometer är transportlöpning oerhört tidseffektivt. Jag har ett Friskis & Svettis precis bredvid jobbet, där jag kan byta om. Att åka spårvagn till jobbet tar idag runt 20 minuter, ibland uppåt 30 i rusningstrafik. Att springa brukar ta runt 45 minuter. Tidseffektivt var ordet!
  • Gå ner i vikt. Väger idag 84 kilo, på 190 cm. Ingen övervikt, men ska man springa snabbt så underlättar det om man har en lätt kropp. 80 kilo hade varit en kul matchvikt, men jag är inte det minsta sugen på att gå på någon diet, så vi får se hur det blir med den saken.

När jag läser detta framstår sub40 som världens enklaste grej. Så nu är det väl bara att köra!

Första testet av skorna

Nu har jag äntligen testat mine Nike Lunarglide +3 för första gången. Innan fotbollen igår gav jag mig ut på en 10km-tur för första gången sedan varvet, tror jag bestämt. Gick helt klart över förväntan. Skorna kändes riktigt bra. Stabila men inte onödigt mycket dämpade. Gött. Kunde mata på rätt bra, blev inte trött i vare sig hjärta eller ben. Men så efter åtta kilometer började det strama ordentligt i höger ljumske. Kom hursomhelst i mål med 4.25 i snitt. Inget sub40 direkt, men en bra tid för att vara mig.


Lyssnade på England-Frankrike medan jag sprang.


Sen var det kompressionsstrumpor framför tv:n som gällde. Testar ett par från Gococo nu. Gillar dem. Klart mycket bättre än Nikestrumporna. Idag haltar jag lite lätt, hugger liksom i ljumsken. Men förhoppningsvis är orsaken bara att jag inte var van med de nya skorna. Men det ska jag ju bli.

I kväll kan det bli en tur på racern eller en vända på gymmet. Det återstår att se.

Gårdagens pass:

Träningsvärken från helvetet

Efter Göteborgsvarvet har det inte varit speciellt roligt att gå ur sängen. Benen känns som betong. Har aldrig ens upplevt träningsvärk i närheten av denna. Varje steg jag tar hugger det till i låren och vaderna och jag vill mest falla ner i en liten hög och gråta.

Men det har jag inte tid med, så i går gav jag mig ut i Kortedalaskogarna. 30 minuters återhämtningsjogging i 5.30-fart blev det. Varje meter var ren och skär smärta. Vid branta backen vid brandstationen pep min Garminklocka plötsligt till. Den trodde att jag hade stannat.

Men nu kan det ju bara bli bättre.

I kväll blir det gym med Draken och i morgon blir det förhoppningsvis ett löppass eller något annat ovärdigt. Sen hoppas jag få låna pappas 29-tummare på Orust i två dagar. DET är jag riktigt peppad på.

Kämpa!

Garminfil och mera varvet

Nu har jag fått in Garmindatan i datorn. Här är Göteborgsvarvsdetaljerna. Blev lite vajsing i början. Startade den för tidigt och försökte nollställa klockan direkt. Då hängde sig skiten. Tog 1.5 minut innan jag fick igång den igen. Men sen så levererade den, min lilla 310 XT.

Starten av varvet var f ö märklig. Trängde mig väl längst fram i min startgrupp, och när startskottet gick började jag väl springa på. Hade en kille bredvid mig, sen kändes det som att det var helt tomt bakom. Alla andra började i fistempo. Mycket märklig känsla att springa mer eller mindre ensam in i Slottsskogen. Att det dessutom var ont om publik gjorde att man undrade om man typ sprungit fel eller startat för tidigt. Men efter ett par hundra meter var jag ikapp alla varvet-veteranerna som startade tre minuter innan, och då insåg jag att jag var rätt. Gött.

I kväll blir det någon form av lättare träning, har ännu inte bestämt vad. Antingen rullar jag lite cykel, joggar lätt, eller tar mig till gymmet. Den som lever får se.

Post Göteborgsvarvet

Nu är Göteborgsvarvet över.

Det känns lite märkligt. Det är ändå tävlingen som varit det stora målet i min träning. Plötsligt är allt över. Och skönt är väl det.

Men för första gången på en evighet känner jag en känsla som jag nästan hunnit glömma bort.

Jag känner mig himla nöjd. Gick i mål på 1.32.12 igår, med ett snitt på 4.23/km, en tid jag nog aldrig trott att jag skulle klara. Hela tiden har jag tänkt att jag i den bästa av världar kunde gå under 1.35. Så det var ju gött.

Sammanfattning av loppet:

Jag var rejält nervös innan start. Det, i kombinatinon med att jag nog både ätit och druckit aningen för lite, var nog anledningen till att jag mådde rätt illa första 8 kilometrarna. Kände mig snurrig och illamående. Men sen, någonstans på Hisingen, började det kännas bättre. Jag trummade på i 4.25-tempo, med pulsen runt 165. Började känna mig stark. Då kände jag att det var dags att öka. Förra året gick jag i mål och kände direkt efter att jag hade mer att ge. Det skulle inte få hända igen.

Så från SVT-huset ungefär började jag öka. Sprang om massvis med människor på Göta Älvbron och fortsatte min forcering på Avenyn. Sög i mig en koffeingel vid Kungsportsplatsen och kände mig rejält stark i benen. Vid Övre Husargatan började benen segna ihop, jag petade i mig en till gel, blev påhejad av min grymma klack och sen fick pannbenet bekänna färg sista biten. Sista halvkilometern var väl kanske inte det mest graciösa löpsteget världen sett, men det gick ändå.

Mycket nöjd med min spurt sista fem kilometrarna, och framförallt mycket nöjd med insikten om att jag kanske inte är så långsam ändå. Men allra mest nöjd är jag över att jag spöade min vän, bloggprofilen Eric, med 18 sekunder. Roligt att vara så jämn med någon som man brukar träna med.

Nu blir det några dagars lätt vila, sen är det väl bara att blicka framåt. Till nästa år ska jag försöka spänna bågen ordentligt. Då siktar jag på att komma under 1.27, vilket skulle innebära nytt familjerekord. Klarar jag det kan jag lägga av med löpningen sen. Dessutom har jag ju så klart sub40 som ett stort mål. Följ mig gärna på den resan!

(Här borde min Garmin-fil ligga, men ni får hålla er tills jag hittar USB-stickan för överföring. Tror den ligger på jobbet.)

 

Snart smäller det

Om 24 timmar är jag förhoppningsvis i mål på Göteborgsvarvet. All tid fram tills dess är en ren och skär plåga.

Men i går var det hur som helst dags att hämta nummerlapp och gå på mässa. Festligt värre!

Hade med mig Draken och Micke. Det regnade så in i helvete.

Min nummerlapp var så klart på samma ställe som elitens.

Vi fick snabbt våra nummerlappar och de här nöjdingarna var därmed glada.

Göteborg Energi hade en tävling där man skulle gissa sluttid. Jag hoppades mer än vad jag gissade.

Anders Szalkai var där och höll låda.

Kittade upp med nya löparstrumpor och kompressionsstrumpor.

Och fyllde på energidepåerna lite.

I dag har jag klämt en pasta från Aldardo. Eftermiddagen har sedan kännetecknats av huvudvärk, illamående och annat nojande. Men det hör väl till.

Om någon skulle vilja bevaka mig så har jag startnummer 9136. Startgrupp 5. 13.46 går starten. Springer förmodligen i orange tröja, eftersom jag representerar Kamratföreningen Kortedalarna.

Detta om detta.

Det finns kanske lite hopp

Göteborgsvarvet kryper sig allt närmare. Två dagar kvar nu.

Ett ”lätt” katastrofpass i tisdags kväll (7km @4.50/km) gjorde att jag var nära att ställa in hela skiten. Men riktigt så långt ska vi väl inte behöva gå.

Hur som helst känns formen inte helt hundra. Stressigt satan på jobbet och hängig i kroppen. Men jag börjar ändå känna något slags hopp.

Tog mig till gymmet i går morse. Ställde mig på bandet, började köra lite i 4.10-tempo. Drog väl av 2.5 kilometer och fick ÄNTLIGEN den där känslan av att jag kunde nöta på hur länge som helst. Men jag vågade inte testa så jag stängde av bandet innan det blev jobbigt. Som en kung. Sen gymmade jag lite överkropp och hade – faktiskt! – ganska bra pang i musklerna. Det har väl inte hänt sedan Ludvikafesten 2001, ungefär. För övrigt sjukt bra det här med att gymma på förmiddagen. Man behöver bara trängas med några pensionärer (för ett tag sedan såg jag en som hade pulsband UTANPÅ sin t-shirt, det ni), så man behöver nästan aldrig vänta på att maskiner ska bli lediga. Värre är det på seneftermiddagen när gymmet invaderas av powerwalkbrudar i keps och läppglans. Inget jag kan rekommendera.

Anyway, idag känns formen åt helvete igen. Men vem hade förväntat sig något annat? Ska hämta nummerlappen i eftermiddag och köpa onödiga grejer på tillhörande löparmässan, sen blir det väl benen i högläge i kväll. I morgon blir det nog ett lugnt pass med nån liten rusch för att väcka liv i mina träpåkar till ben. Kommer nog köra utan klocka dock. Orkar inte med panikångesten det innebär att ha dåliga splittar dagen innan tävling.

Detta om detta. Bjuder på en idolbild från gymmet igår. Hur är er form inför varvet, förresten?

 

 

Dagens träning

Dagens träning blev väl inte mycket att skriva hem om. Ont om tid idag och eftersom jag inte tillhör gardet som gladeligen går upp vid 6-snåret för att träna fick det bli ett kort snabbpass nere vid Kviberg. Eller, det var åtminstone tanken.

Första två kilometrarna gick väl spänstigt och bra, sen kom jag ut på asfalten. Där stormade det friskt och allt blev snabbt helvete och misär. Men det blev åtminstone 6.5 kilometer i 4.23/km att notera i dagboen.

Nu lämnar jag stan för att åka till Ale, men jag är tillbaka i morgon. Då kan det bli cykel, distanslöpning, dödsgym eller något annat helfestligt.

 

Bloggstart

Mindre smickrande bild på mig och bloggikonen Eric från Premiärloppet i Skatås.

Då smyger vi igång mitt nya lilla projekt. Syftet med Sub40bloggen är att jag behöver en extra sporre i min träning. Plus att det är kul att få nörda lite utan att nån gnäller.Sen var jag väl i ärlighetens namn lite avundsjuk på min vän Erics löparblogg.

Bloggen kommer att handla om min träning, mina tävlingar och vägen mot mitt mål – att springa milen på 40 minuter.

Till en början har bloggen en något spartansk design, men förhoppningsvis blir det bättre snart. Måste bara få loss tid.

Men hur som helst. Nu kör vi.

Så: bokmärk sidan och häng med!