Premiärloppet

premiärloppet

Idag var det tävlingsdags igen. Sävedalens AIK stod som arrangör för Premiärloppet och 10 km terräng. Känslan inför den här tävlingen var lite ovan: jag var inte det minsta nervös och hade egentligen ingen aning om vad jag kunde tänkas få för tid. Detta har mest känts som ett lopp i mängden, och den föregående veckan har med mina mått mätt varit rätt hård. Långkörare MTB i söndags och   tunga distans- och intervallpass med löpning nu i veckan. I går dönade jag också av ett rejält intervallpass på cykeln, men jag trodde att benen skulle vara pigga ändå.

Det var dom också. I 500 meter. Sen började det bli jobbigt, och efter 2-3 kilometer sprutade mjölksyran genom hela kroppen typ. Benen var inte med mig alls idag och inte huvudet heller. Så fort jag började komma upp i tävlingspuls (läs: hög puls) började benen streta emot. Det gick liksom inte. Jag sjönk ihop i steget och sackade efter i stegfrekvensen. Tråkigt, eftersom steget kändes skitbra på förra löppasset. Men idag gick det helt enkelt inte att röra benen i önskvärd hastighet, så medelpulsen blev betydligt lägre än senaste gångerna jag tävlat.

Jag korsade mållinjen som 44:a (av totalt 130 eller något i den stilen), på tiden 45.39. Banan var ordentligt tuff, men jag är ändå rejält missnöjd med tiden. Förra året klarade jag det på 43.17, men då kändes det betydligt bättre.

Trist. Men det är bara att gå vidare.

Nästa tävling blir Icebug City Trail om två veckor.

Långa intervaller och minitest av Adidas Boost

mattiaså
Mattias. Foto: Christer Hedberg.

I kväll har jag tränat med den gode Mattias Åkerberg, för de flesta kanske känd som reklamare, men numera även som löparbloggare. Mattias gör ett ambitiöst försök att slå sitt 20-åriga jag på Göteborgsvarvet, och har startat en blogg för den som vill följa vägen dit. För att kunna göra det krävs att han springer varvet under 1.48 och efter att ha sprungit med honom idag är jag övertygad om att han kommer kunna klara det, han såg väldigt lätt ut i steget.

Så, hur tränade vi då?

Jo. Ett pass med långa intervaller stod på schemat. Mattias hade ett förslag på en finfin slinga, som börjar vid hållplatsen Stockholmsgatan, sen går den in på ganska avskilda bilvägar. Vips springer man förbi Munkebäcks-Ica och sen är man snart tillbaka vid startpunkten. Ett varv mäter ungefär två kilometer.

Efter en lång och bra uppvärmning drog vi igång, och sen var det 4 x 7 minuter som gällde, med tre minuters joggvila mellan varje. Vi lyckades hitta tempot väldigt bra skulle jag säga och känslan var ovanligt bra genom hela passet. Sista intervallen var ganska jobbig, men gick att genomföra utan problem. Till nästa gång ska jag försöka trissa upp tempot ytterligare några sekunder.

Detta var också första gången jag testade Adidas superhajpade sko Boost. Den ska ju ha en helt ny typ av dämpning och lite nytt kändes det faktiskt. Man liksom studsar fram på ett annat sätt. Jag återkommer när jag testat den mer, men spontant känns det som att den är lite för svag för att vara mängdträningssko åt mig som tungviktare, men för intervaller känns den lovande.

Dagens siffror:

Total distans: 12.2 km
Total tid: 1:06:46
Intervallerna (tempo, medelpuls/maxpuls, stegfrekvens):
Första: 4:22 min/km, 165/176, 86
Andra: 4:25 min/km, 172/178, 85
Tredje: 4:26 min/km, 176/180, 85
Fjärde: 4:31 min/km, 179/185, 85

I morgon kan det bli vilodag. Vi får se.

Dagens puls:

puls 12 mars

 

Ny cykel och nytt liv

Här har det inte hänt så mycket sedan midsommar. Efter dödskraschen blev jag lite spak och tappade motivationen något. Dessutom började jag jobba som en tok, så den senaste månaden har jag mest jobbat och sovit. För att toppa det har jag dessutom fått någon form av löparknä. Utsidan av vänster knä gör ont så fort jag försöker springa. Försöker bota det med stretching men det går lite segt. Istället har jag tröstätit ganska mycket lösgodis. Och glass. Har lyckats med konststycket att nå upp i typ sex extra sommarkilon.

Men nu är det slut på det!

I söndags beställde jag en ny cykel, som snart levereras.

En Focus Raven 29 3.0. Känns helrätt och jag är sjukt peppad. Behöver en ny hjälm bara, eftersom jag kraschade sönder den förra.
Focus Raven 29 3.0

All info om cykeln här.

Nästa vecka börjar det nya livet. Diet och hård träning. 1 september blir jag sambo och hösten kommer bli perfekt.

Magnus testar: Mountainbike på Kuststigen

Den senaste tiden har jag ju gjort det till min grej att testcykla diverse vandringsleder. Under midsommarveckan var jag på Orust så då slog det mig att det efter Bohusleden och Paradiset nu var dags för Kuststigen.

Det var varmt men full storm så dagen till ära blev det kort-kort och vindväst. Peppen var hög!

Planen var att cykla från Ellös till Göksäter. Riktigt så blev det inte, men nästan. Hittade efter en stund infarten till leden, vilket inte var helt lätt. Vi talar om en led som börjar i meterhögt gräs (hemskt att ta sig genom med kortbyxor pga fästingar), bara att kötta igenom för att komma in i skogen. Väl där var det fet klättring som gällde. Klättring, till fot alltså. Käpprätt uppåt, stenar, buskar och skit överallt.

Men så småningom planade det ut och blev ganska cykelbart. Bortsett från några enorma träd som låg över stigen, lite trasiga spänger, myrstackar och annat bös så var det en härlig runda.

Efter ett tag anslöt jag till en annan stig, Kulturstigen Svens altare. Den här stigen var väl ungefär 20 gånger bättre. Snabbåkt och de hinder som uppstod klarade 29-tummaren utan problem. Så om man vill cykla ellös-göksäter så rekommenderar jag att man istället åker in på stigen lite längre norrut, vid skyltning mot Svens Altare. På denna lilla skogsväg mötte jag tyvärr också en orm, modell större. Inspekterade den inte särskilt noga, så jag vet inte om det var snok eller huggorm eller annat, men äckligt var det. Men gött med lite maxpuls på träningen.

Till sist hittade jag det omtalade altaret. Det var ett utsiktstorn på fyra våningar. Klättrade upp och åt en bar. Tog några bilder på utsikten men de blev rätt intetsägande, så jag besparar er från dem.

Sen fortsatte jag mot Göksäter. Här var stigen inte riktigt lika bra, men fortfarande helt okej. Bland annat fick man forcera det här trialhindret.

Sen började energin, trots intag av bar och sportdryck, att ta slut. Solen gassade på rätt bra och all dricka var slut. Tänkte kämpa på ett tag till, men efter en grande felkörning på några kilometer bestämde jag mig för att avbryta rundan i förtid. Rullade hemöver men fick åtminstone ihop tre timmar och 46 kilometer åkning.

Fina småvägar att rulla hem på.

Hittade lite kossor. Såg glad ut men energin var egentligen helt slut och allt var skit.

Efteråt gjorde jag en stor upptäckt! Cykelbrännan är på gång!

Passet på Garmin:

 

 

29er – igen!

Jag ska ha en veckas semester innan jag börjar jobba på GP efter midsommar. Delar av den veckan kommer jag att tillbringa på Orust, för att ta det lugnt och ha det gött.

Och för att cykla 29er.

Lånade ju pappas 29tummare det för ett tag sedan, och blev helt lyrisk över upplevelsen. Min gamla gamla Cyclepro börjar ju bli sämre och sämre så det är nog inte helt otänkbart att jag kittar upp med en Cube snart Hade varit finfint med en 29″ på Finnmarksturen i höst.

En Cube Reaction 29 GTC PRO får man för strax över 16 000 hos Pedalogerna, och riktar man blicken mot Tyskland kan man få den ännu billigare. Mycket cykel för pengarna! Ska bara komma på hur jag ska finansiera den.

 

Sub40: status just nu

Sprang i orange igår för att hedra Holland efter EM-fiaskot.

Nu har Sub40bloggen funnits ett tag och det är väl kanske dags att uppdatera läget.

Just nu är jag väl ganska långt ifrån Sub40 på milen. Det är såklart svårt att spekulera i, men jag skulle gissa att om jag sprang ett platt 10km-lopp om ett par veckor så skulle jag klara det på någonstans 41.30-42 minuter. Vilket väl är rätt bra, men samtidigt har jag en bit kvar till sub40.

Men skam den som ger sig! Jag är övertygad om att jag kommer klara det, frågan är bara när.

Just nu cyklar jag mest, varpå löpträningen blir något lidande. Jag skulle tro att jag når sub40 någon gång nästa vår. Springer i dagsläget 2-3 pass i veckan, vilket man väl inte direkt blir världsmästare på. Men inte blir man tjock soffpotatis heller, så det är ju skönt.

För att nå sub40 har jag insett att jag behöver göra några saker:

  • Träna mer löpning. Kanske rätt obvious, tränar man mycket löpning så blir man en bättre löpare. Men det är lätt att löpningen får stryka på foten när man vill träna massa annat också.
  • Mer genomtänkta pass. Min plan för hösten/vintern är att göra tre bra löppass i veckan. Ett intervallpass, som med upp- och nerjogg blir någonstans kring 8-10 kilometer. Ett pass på 10 km i bra fart, 4.30/km är en riktlinje. Och så ett långsamt distanspass på 15+ km. Har jag dessa pass som stommen i min träningsvecka så ska det inte vara några problem att nå sub40.
  • Mer transportlöpning. För att fylla på kroppen med många kilometer är transportlöpning oerhört tidseffektivt. Jag har ett Friskis & Svettis precis bredvid jobbet, där jag kan byta om. Att åka spårvagn till jobbet tar idag runt 20 minuter, ibland uppåt 30 i rusningstrafik. Att springa brukar ta runt 45 minuter. Tidseffektivt var ordet!
  • Gå ner i vikt. Väger idag 84 kilo, på 190 cm. Ingen övervikt, men ska man springa snabbt så underlättar det om man har en lätt kropp. 80 kilo hade varit en kul matchvikt, men jag är inte det minsta sugen på att gå på någon diet, så vi får se hur det blir med den saken.

När jag läser detta framstår sub40 som världens enklaste grej. Så nu är det väl bara att köra!

Första testet av skorna

Nu har jag äntligen testat mine Nike Lunarglide +3 för första gången. Innan fotbollen igår gav jag mig ut på en 10km-tur för första gången sedan varvet, tror jag bestämt. Gick helt klart över förväntan. Skorna kändes riktigt bra. Stabila men inte onödigt mycket dämpade. Gött. Kunde mata på rätt bra, blev inte trött i vare sig hjärta eller ben. Men så efter åtta kilometer började det strama ordentligt i höger ljumske. Kom hursomhelst i mål med 4.25 i snitt. Inget sub40 direkt, men en bra tid för att vara mig.


Lyssnade på England-Frankrike medan jag sprang.


Sen var det kompressionsstrumpor framför tv:n som gällde. Testar ett par från Gococo nu. Gillar dem. Klart mycket bättre än Nikestrumporna. Idag haltar jag lite lätt, hugger liksom i ljumsken. Men förhoppningsvis är orsaken bara att jag inte var van med de nya skorna. Men det ska jag ju bli.

I kväll kan det bli en tur på racern eller en vända på gymmet. Det återstår att se.

Gårdagens pass:

Mountainbike på Bohusleden

Efter mitt irrande i Paradiset, bestämde jag mig för att ge Bohusleden en ny chans. Jag har tidigare kört delar av Bohusleden i Skatås, där det har varit riktigt fint. Nu var jag ute efter att testa sträckan Lexbydal-Jonsered. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.

Jag åkte till samma punkt där jag startade förra rundan, i industriområdet i Bergsjön. I korsningen där jag tydligen åkte fel förra gången hittade jag nu rätt ”stig” (som snarare var en liten, liten klippa som någon gått på en gång), Där började jag först följa någon slags hobbysnitslad väg med skyltar ”Till Bohusleden”. Men efter några hundra meter försvann snitslarna snabbt oc hjag stod vilse mitt ute i skogen. Bara att vända om. Började istället följa vit/svart markering. Hade ingen aning om var den skulle ta mig, men jag trampade väl på så gott det gick. Flög över styret en gång och måste då ha tappat både en gel och en bar. Men det märkte jag först långt senare. När jag hade behövt dem. Men det är en annan historia.

Min gamla pärla börjar bli väldigt… omodern. Egentligen skulle man väl behöva byta diverse kransar och kassett och kedja och bromsar och fan och hans moster, men det vore väl smidigare att faktiskt skaffa en 29″. Ingen som vill sponsra?

Fint var det i alla fall.

Cyklade på hängbro för första gången. Kanske det vingligaste jag gjort.

Så småningom hamnade jag någonstans i Angered och lyckades efter många om och men ansluta till Bohusleden, som jag sedan skulle följa hela vägen till Jonsered. Det är en sträcka på cirka 15 kilometer skulle jag tro, vilket i teorin betyder att det borde gå rätt fort. Men inte då. Den satans leden är 1) konstant kuperad 2) otroligt knixig på vissa ställen och 3) enormt stenig på vissa ställen. Och eftersom varken min teknik eller skicket på min 13 år gamla cykel är på topp just nu så fick jag väl gå lika mycket som jag trampade.

Men jag hade roligt ändå. Få saker är så rogivande som att vara ensam i skogen och till slut kom jag faktiskt fram till Jonsered. Benen var blöta efter att jag åkt ner i en myr, energin var slut eftersom jag tydligen tappat den i en krasch och nacken var stel efter ett konstant studsande i den steniga skogen. Men nog hade jag ändå ett litet leende på läpparna när jag började rulla landsvägen hemöver igen.

Passet på Garmin:

Cykling i Paradiset, Partille, Team Kalas + ANNAT

Jag är ju ute och cyklar ibland, i dubbel bemärkelse. Men på sistone har jag faktiskt varit ute och rastat min 13 (!) år gamla mountainbike några gånger.

Jag bor ju i en liten förort, men har skogen runt hörnet vilket man ju borde ta vara på lite oftare. Det är inte så längesedan jag upptäckte Lärjeleden, som är grym att springa på men lite väl tråkig för mountainbike. Däremot finns lite annat gött i närheten, som jag inte har hunnit utforska förrän nu.

Så i söndags gav jag mig ut för att köra runt lite i ett område som har det smått fantastiska namnet PARADISET. Att hitta dit såg enkelt ut på kartan, men jag lyckades väl åka fel ändå. Han irra runt bland bergsklättrare i Utby och kids i Bergsjön innan jag slutligen hittade en liten liten stig någonstans i ett industriområde i Bergsjön. Gled upp på stigen, som var helt perfekt.

I 200 meter. Sen var det ett helvete att ta sig fram. Igenvuxet och jävligt. Grenar och skit överallt. Men ändå rätt skoj. Jag trodde att den lilla stigen skulle ta mig till Paradiset, men efter en stund hade jag hoppat över en asfaltsmur mitt i skogen (!) och kom ut i något litet villaområde. Tydligen hade jag hamnat i Utby.

Efter en snabb konsultation av GPS:en visade det sig att jag tagit fel i en korsning som tydligen fanns där det började tjocka ihop sig efter 200 meter. Men jag tuffade på bland villaområdet, råkade ut för den värsta stigningen jag någonsin varit med om. Fick cykla sick-sack på lägsta växeln för att överhuvudtaget komma framåt. Hemskt. Men efter ett tag hittade jag det!

Väl i Paradiset fanns lite olika ”spår”. På vissa ställen var det väl som att två rådjur gått på ett ställe och vips kunde det kallas för stig. Men på vissa ställen var det också riktigt fint.

Trampade runt lite här och var och svängde in på stigar som verkade roliga. Och att åka runt sådär planlöst och halvt vilse är väl rätt kul ett tag. Men när man släpar sin cykel uppför en vertikal berghäll och hoppar över rasade träd för femtielfte gången så är det inte lika kul längre. Efter ett tag var jag ute på Bohusleden, som jag trampade vidare på en bit.

Men plötsligt hittade jag skyltar som hävdade att jag var i Partille. Som ni säkert förstår spred sig paniken genast. Det är ganska långt hemifrån, jag började bli dödshungrig och klockan var mycket. Petade i mig en gel och började rulla hemåt. Sedan var det bara att krascha i soffan som gällde.

Paradiset är lite svårbedömt. Det var liksom kul och kass på samma gång. De fina bitarna av sträckan var magiska, de delarna där det gick att åka fort. Men samtidigt är det så himla tråkigt när flytet i åkningen hela tiden störs av diverse hinder. Men det var ju ett kul ställe att utforska, även om jag håller Skatås som ett bättre alternativ.

I Partille hittade jag också en bil från Kalas. Var det månne Team Kalas som var ute och spanade för att se om de skulle värva mig? Jag väljer att tro det.

Passet:

 

 

Innebandy som pulsträning ?

Jag har ett litet problem i min träning. Eller ett problem är väl kanske att ta i, men hur som helst så tränar jag ganska mycket olika saker. Jag springer, cyklar landsväg, cyklar mountainbike, går på gym, spelar innebandy och försöker även få till någon badmintonmatch mellan varven.

Det är ju roligt med variation så klart, men samtidigt brukar man ju säga att man blir bra på det man tränar på – vilket skulle kunna vara förklaringen till att jag är ungefär lika dålig på alla sakerna jag håller på med. Men det är ändå roligt med alltihop så jag kommer nog inte sluta med något.

Men senaste tiden har jag funderat lite på om inte innebandyn är rätt bra för konditionsidrotten ändå. I långa perioder ligger jag i pulszoner som ofta är högre än vad jag uppnår på cykeln, och ofta även högre än löparpulsen. Jag tränar ofta ensam och att då få till pass där man länge ligger högt i puls brukar jag tyvärr tycka är svårt. På tävling går det rätt bra men på träning är det desto svårare. Men på innebandyn ligger jag däruppe och matar på ganska länge. Dessutom springer man ju så fort man kan när man jagar bollen, så i någon mening borde det väl fungera som intervallträning.

Har känt mig lite seg den här veckan med dåliga pass som följd, men har åtminstone både spelat innebandy och cyklat. I måndags var det 90 minuter innebandy på schemat. Hade lite dålig motivation och var väl lite slö, men tycker ändå grafen är rätt fin. Många minuter med hög puls. Måste införskaffa lite grafer från träningspass där jag tagit i ännu mer.

Ska väl poängteras igen att det här inte var något vidare pass. Men det som intresserar mig är att det blir ganska tydliga intervaller som snabbt går upp i puls och sen sjunker när man går för byte. Många intervaller och hög puls. Borde inte det vara ganska bra träning ändå?

Om vi jämför med en graf från gårdagens cykelrunda. Lyckades hålla rätt bra puls i mitten när jag matade på, sen är det egentligen bara några toppar när mina klena ben säckade ihop i några stigningar. Å andra sidan är det väl svårt att ligga på hög puls när man är ute och harvar ensam på kuperade vägar och aldrig kört ett tempo i hela sitt liv.

Men för att återgå till huvudfrågan. Det jag funderar på är om innebandyn är bra som pulsträning – kommer den på något sätt förbättra mina resultat som löpare och cyklist? Eller är det bara slöseri med tid – som jag istället borde lägga i elljusspåret?

Kom gärna med input!

Träningsrapport

Fullt upp konstant gör att jag inte bloggar lika mycket som jag vill. Men jag lever och träningen börjar ta fart igen. Har väl ganska långt kvar till Sub40 men just nu är jag mest inne på att cykla, då det är roligt nästan varje pass. Löpning är väl roligt ungefär var tionde gång. Om jag gjorde en platt tävlingsmil på asfalt i morgon skulle jag förmodligen gå i mål på 42-43 minuter.

Träning förra veckan

Måndag: En timme gym på morgonen. Bra tryck i musklerna för en gångs skull. 25 minuter löpning på kvällen. Lyckades komma hem precis innan det började åska.

Tisdag: 1 h / 29 km cykel. Testade en ny sträcka: Kortedala – Partille – Lärjedalen – Bergsjön – Kortedala. Vilse två gånger, fick kolla på kartan, samt gå en bit pga för mycket grus. Segt.

Onsdag: 1.21h / 42 km cykel. Soligt och fint. Försökte köra mycket i bocken. Bra känsla.

Torsdag: 1 h gym på Friskis. Bra tryck.

Fredag: Vila.

Lördag: 2.5 h MTB i Skatås med Sundlo. Roligt!

Söndag: Vila. Eller: 5 timmar loppis i gassande sol i Majorna.

Totalt: 7.5 timmar. Bra för att vara mig. Gött med mycket cykel, i olika former. Ikväll blir det 90 minuter innebandy. Hoppas leder, senor och knän håller.

 

Bjuder på veckans äckligaste bild. Rakade benen lite för hastigt, något för stressad, med lite för lite rakgel (ingen) och lite för dålig hyvel. Tappade väl en del hud kan man säga.

 

Test: Cube Reaction 29 GTC PRO

Här har det inte hänt så mycket på ett tag, av flera anledningar. Jag har varit bortrest, varit utan dator och haft extremt mycket att göra på jobbet. Men jag lever. Träningen har dock varit aningen låg på sista tiden. Först var det en lugn vecka inför Göteborgsvarvet, sedan en lugn vecka efter varvet, men nu försöker jag så sakta komma igång igen. Men nu kommer jag försöka fokusera på cykel ett tag framöver.

Hur som helst, under långhelgen var jag ute och hälsade på mina föräldrar på Orust. Och där fick jag chansen att testa något jag varit sugen på länge.

29-tummare.

Pappa skaffade sig nyligen en Cube Reaction 29 GTC PRO, direktimporterad från Tyskland. Två turer hann jag med på den lilla pärlan. Det blev lite intervallkörning i skogen, totalt 6 mil eller nåt i den stilen.

Här är den lilla pärlan.

Och jävlar så roligt det var. 29-tummaren var ju precis så rolig som alla säger. Gick som en traktor genom skogen. Plöjde lerhål som en kung. Grym känsla, helt enkelt. Sen var väl baksidorna med det hela samma saker som de flesta brukar påpeka: den är lite svårare att ta sig fram med i knixiga svängar. Svängradien blir större och det hela kräver lite mer planering. Men det där är väl en vanesak tänker jag. Kändes även lite svårt när jag försökte mig på lite igångdrag i uppförsbackarna, men om det beror på cykeln eller mina klena ben låter jag vara osagt…

En sak är i alla fall klar, och det är att jag behöver en ny cykel. Min 13 år gamla 26″ håller inte riktigt måttet längre. Någon som vill sponsra? Låna ut? Leasa? Jag är öppen för förslag!

Pappa passade även på att mäta min isterbuk. Han hade läst att allt över 22 cm var livsfarligt. Jag låg precis på gränsen och har således börjat räkna ner mot en säker död.

Garminfil och mera varvet

Nu har jag fått in Garmindatan i datorn. Här är Göteborgsvarvsdetaljerna. Blev lite vajsing i början. Startade den för tidigt och försökte nollställa klockan direkt. Då hängde sig skiten. Tog 1.5 minut innan jag fick igång den igen. Men sen så levererade den, min lilla 310 XT.

Starten av varvet var f ö märklig. Trängde mig väl längst fram i min startgrupp, och när startskottet gick började jag väl springa på. Hade en kille bredvid mig, sen kändes det som att det var helt tomt bakom. Alla andra började i fistempo. Mycket märklig känsla att springa mer eller mindre ensam in i Slottsskogen. Att det dessutom var ont om publik gjorde att man undrade om man typ sprungit fel eller startat för tidigt. Men efter ett par hundra meter var jag ikapp alla varvet-veteranerna som startade tre minuter innan, och då insåg jag att jag var rätt. Gött.

I kväll blir det någon form av lättare träning, har ännu inte bestämt vad. Antingen rullar jag lite cykel, joggar lätt, eller tar mig till gymmet. Den som lever får se.

Post Göteborgsvarvet

Nu är Göteborgsvarvet över.

Det känns lite märkligt. Det är ändå tävlingen som varit det stora målet i min träning. Plötsligt är allt över. Och skönt är väl det.

Men för första gången på en evighet känner jag en känsla som jag nästan hunnit glömma bort.

Jag känner mig himla nöjd. Gick i mål på 1.32.12 igår, med ett snitt på 4.23/km, en tid jag nog aldrig trott att jag skulle klara. Hela tiden har jag tänkt att jag i den bästa av världar kunde gå under 1.35. Så det var ju gött.

Sammanfattning av loppet:

Jag var rejält nervös innan start. Det, i kombinatinon med att jag nog både ätit och druckit aningen för lite, var nog anledningen till att jag mådde rätt illa första 8 kilometrarna. Kände mig snurrig och illamående. Men sen, någonstans på Hisingen, började det kännas bättre. Jag trummade på i 4.25-tempo, med pulsen runt 165. Började känna mig stark. Då kände jag att det var dags att öka. Förra året gick jag i mål och kände direkt efter att jag hade mer att ge. Det skulle inte få hända igen.

Så från SVT-huset ungefär började jag öka. Sprang om massvis med människor på Göta Älvbron och fortsatte min forcering på Avenyn. Sög i mig en koffeingel vid Kungsportsplatsen och kände mig rejält stark i benen. Vid Övre Husargatan började benen segna ihop, jag petade i mig en till gel, blev påhejad av min grymma klack och sen fick pannbenet bekänna färg sista biten. Sista halvkilometern var väl kanske inte det mest graciösa löpsteget världen sett, men det gick ändå.

Mycket nöjd med min spurt sista fem kilometrarna, och framförallt mycket nöjd med insikten om att jag kanske inte är så långsam ändå. Men allra mest nöjd är jag över att jag spöade min vän, bloggprofilen Eric, med 18 sekunder. Roligt att vara så jämn med någon som man brukar träna med.

Nu blir det några dagars lätt vila, sen är det väl bara att blicka framåt. Till nästa år ska jag försöka spänna bågen ordentligt. Då siktar jag på att komma under 1.27, vilket skulle innebära nytt familjerekord. Klarar jag det kan jag lägga av med löpningen sen. Dessutom har jag ju så klart sub40 som ett stort mål. Följ mig gärna på den resan!

(Här borde min Garmin-fil ligga, men ni får hålla er tills jag hittar USB-stickan för överföring. Tror den ligger på jobbet.)

 

Snart smäller det

Om 24 timmar är jag förhoppningsvis i mål på Göteborgsvarvet. All tid fram tills dess är en ren och skär plåga.

Men i går var det hur som helst dags att hämta nummerlapp och gå på mässa. Festligt värre!

Hade med mig Draken och Micke. Det regnade så in i helvete.

Min nummerlapp var så klart på samma ställe som elitens.

Vi fick snabbt våra nummerlappar och de här nöjdingarna var därmed glada.

Göteborg Energi hade en tävling där man skulle gissa sluttid. Jag hoppades mer än vad jag gissade.

Anders Szalkai var där och höll låda.

Kittade upp med nya löparstrumpor och kompressionsstrumpor.

Och fyllde på energidepåerna lite.

I dag har jag klämt en pasta från Aldardo. Eftermiddagen har sedan kännetecknats av huvudvärk, illamående och annat nojande. Men det hör väl till.

Om någon skulle vilja bevaka mig så har jag startnummer 9136. Startgrupp 5. 13.46 går starten. Springer förmodligen i orange tröja, eftersom jag representerar Kamratföreningen Kortedalarna.

Detta om detta.